Saknad...

Impulsen är så stark. Jag vill ringa mamma, och bubbla om torpet. Berätta om hönshuset, trägolven, den planerade skaparhörnan. Om hur snäll hela gården känns, och om de gamla fönstren. Jag vill ringa den enda som alltid möter mig i min glädje och engagerat djupdyker i mina projekt och funderingar. Hon som bubblar med mig. Ger mig kloka synpunkter och saker att fundera på, men klarar att vänta med det tills det slutar bubbla. Och klarar att låta mig inse ett och annat själv, fastän hon vet. Litar på att jag tål att trilla och skrubba mig på knät, och att en del kunskaper måste förvärvas av en själv. Den enda som blir entusiastisk, oavsett hur mycket eller lite kunskap hon själv har i ämnet.

'Åh, så spännande!'

Bitar av det mesta mamma var, kan jag hitta i mina syskon.
Syster1 har entusiasmen, glädjen-för-min-skull över torpet, och hon har också samma sorg över att jag är så långt bort.
Med syster3 kan jag dela mina odlingsfunderingar, lufta mina knasigaste idéer och mycket av mitt knep&knåp. Och hon har synpunkter och saker att fundera på.
Och mina bröder är världsmästare på att låta mig bubbla. Och göra avvägningen mellan när de ska berätta det självklara, och när de ska låta mig skrubba knät, och lära mig själv.

Men jag saknar henne, hon som hade alla de bitarna.
Och alla de andra bitarna, som just hon hade.
Jag saknar henne som var den jordliga kärlek-utan-förbehåll.
Jag saknar henne så det värker.

Hon fattas mig.

Lev mjukt
/Lotta