Jag reagerar ofta över när människor har saker de tycker om, men inte använder det och inte vågar göra det till sitt eget. Har man ärvt mormors gamla finporslin och tycker att det är det vackraste som finns, varför ska man då ha det i en låda på vinden?
Och gamla dyrbara soffan med tyget som inget passar till.. klä om, använd, älska!
Det hände sig nångång på nittiotalet att jag köpte en anteckningsbok åt mamma. Hårda pärmar med vackra fjärilar, olinjerade matta sidor för att hon skulle kunna skriva, skissa, använda sidorna precis som hon ville.
Och längtan fanns där. Boken låg alltid framme. Hon fingrade på den ibland, och bläddrade bland de oskrivna bladen. På första sidan hade hon skrivit sitt mellannamn och sin farmors efternamn.
Men hon hittade aldrig nåt som var värdigt att skrivas i den vackra boken.
Tossiga mamma..
Och nu har jag ärvt den tillbaka.
Och den har legat framme. Jag har fingrat på den, och bläddrat bland de oskrivna bladen. Men aldrig hittat nåt som var värdigt att skrivas i den vackra boken.
Aldrig trodde jag att jag skulle vara en av Dem Som Inte.
Nu har jag dock hittat det som ska fylla de där sidorna.
Längtanstorpet. Längtanstorpet är värdigt.
Lev mjukt
/Lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar