Gråter gör jag nog osedvanligt mycket.
Tårarna rinner av hur vackert det är med kvällssol på tallstammar, eller vita vidder som aldrig tar slut uppe i norr, eller första snödroppen på våren. Av tacksamhet över människors godhet, av jycken när hon är alldeles särskilt underbar.
Jag gråter också för att pysa ut lite av alla intryck som fyller upp mig hela tiden. Jag gråter när det blir för mycket känslor, oavsett om det är glädje, sorg, ilska, intima höjdpunkter (det var väl en fin omskrivning?), rädsla eller annat. Det är helt enkelt ett av de sätt den här kroppen/hjärnan har hittat som lösning på när det blir för mycket i mig så att det inte får plats.
Och jag gråter när jag kraschar. Både av rädsla och obehag inför kraschandet, av själva kraschandet, och för att tömma intryckslagret. Antar jag.
Bilden: början av en krasch.
Lev mjukt
/Lotta
En bra kanal (tårkanalen..) vi fått där att ge utlopp för känslor i form av gråt.
SvaraRaderaOfta, tycker jag, att det är jäkligt skönt att gråta speciellt precis efteråt.
Många gånger har jag gråtit utan att veta den specifika orsaken. Ibland är det kanske gammal gråt som måste ut?
Ja och omskrivningen var tjusig;)
Kram på dej Lottan:)