Dag 28 – Det här saknar jag.

Mamma.
En och annan katt.
Ett fungerande filter mot intryck.

Att ha mina näramänniskor geografiskt samlade, nära mig.

Den där fungerande kärleksrelationen. Kärlek, vardag, respekt, nyfikenhet, glädje, samarbete, värme...


Lev mjukt
/Lotta

Äntligen på väg...

Texten (Gärdestad) som hela bloggen tagit sitt namn från:

Äntligen på väg
Jag förlänger mina steg
Luften smakar som en jordgubbspaj
En solig dag i maj

Träden står i blom
Marken täcks av jungfrudom
Och nu hänger det på varje kvist
En solskensoptimist

Från norr till Södertörn
Till jordens alla hörn
Så leder vägen hem till dig
Framför mina ögon öppnar sig
En solig väg till dig

Äntligen på väg
Längtan bor i mina steg
Jag har lämnat allt som tynger mig
På vägen hem till dig

Från väst till österlen
På äng och mo och sten
Så slingrar sig en väg till dig

Äntligen på väg
Jag förlänger mina steg
Framför mina ögon öppnar sig
En solig väg till dig

*

Lev mjukt
/Lotta

Dag 27 – Min favoritplats.

Jag har inte bara EN favoritplats.
Jag kan inte välja.

Första bilden är stugan i Porjus, i vinterskrud.

Andra bilden är paradistorpet, det första torpet i mitt liv.
Anledningen till att jag flyttade från norr.

Och den tredje bilden är köket i Längtanstorpet,
mitt under renovering. Snart är det färdigt för inflytt. Hurra!

Lev mjukt, och hitta era favoritplatser.
Eller gör de platser ni är på till era favoriter.
/Lotta

Dag 26 – Mina rädslor.

Oj. Mina rädslor.. nu ska vi se..

Jag är rädd för att dö ensam.
Jag är rädd att ingen kan tycka om mig, hela mig, inifrån och ut.
Jag är rädd för att inte duga, inte räcka till, inte passa in.
Jag är rädd att jag ska vingklippa och anpassa mig så att jag förlorar mig själv.

Jag är rädd för mina krascher.
Jag är rädd att nåt ska hända med jycken.

Jag är rädd att göra fel när jag gör nåt nytt som jag inte redan kan.
Jag är rädd för att bli feg och låta mina rädslor styra.

Dessutom är jag 'skvätträdd' - jag hoppar till när nåt överraskar mig.
Sannolikt en effekt av att hela Lottasystemet ständigt är på sin vakt.

Lev mjukt
/Lotta

Saknad...

Impulsen är så stark. Jag vill ringa mamma, och bubbla om torpet. Berätta om hönshuset, trägolven, den planerade skaparhörnan. Om hur snäll hela gården känns, och om de gamla fönstren. Jag vill ringa den enda som alltid möter mig i min glädje och engagerat djupdyker i mina projekt och funderingar. Hon som bubblar med mig. Ger mig kloka synpunkter och saker att fundera på, men klarar att vänta med det tills det slutar bubbla. Och klarar att låta mig inse ett och annat själv, fastän hon vet. Litar på att jag tål att trilla och skrubba mig på knät, och att en del kunskaper måste förvärvas av en själv. Den enda som blir entusiastisk, oavsett hur mycket eller lite kunskap hon själv har i ämnet.

'Åh, så spännande!'

Bitar av det mesta mamma var, kan jag hitta i mina syskon.
Syster1 har entusiasmen, glädjen-för-min-skull över torpet, och hon har också samma sorg över att jag är så långt bort.
Med syster3 kan jag dela mina odlingsfunderingar, lufta mina knasigaste idéer och mycket av mitt knep&knåp. Och hon har synpunkter och saker att fundera på.
Och mina bröder är världsmästare på att låta mig bubbla. Och göra avvägningen mellan när de ska berätta det självklara, och när de ska låta mig skrubba knät, och lära mig själv.

Men jag saknar henne, hon som hade alla de bitarna.
Och alla de andra bitarna, som just hon hade.
Jag saknar henne som var den jordliga kärlek-utan-förbehåll.
Jag saknar henne så det värker.

Hon fattas mig.

Lev mjukt
/Lotta

Dag 25 – En första...

...bok jag rekommenderar, om någon frågar.
'Lille Prinsen' av Antoine de Saint-Exupéry.

Läs den.



Lev mjukt
/Lotta

Äventyrsdag..!

Idag har jag varit på äventyr till Hornborgasjön.
Det var en födelsedagspresent till mig, från fina Veronica!

Bilderna:

Jag klädde ut mig till tofsvipa för att vi skulle kunna smyga så nära fåglarna som möjligt.
Veronica tittar ut över tranornas dansbana.
Inte bara tranor hänger vid Hornborgasjön. Maassa olika fåglar! Här är några av dem.
Plötsligt fick aaaalla tranor för sig att flyga en sväng. Vackert!

Lev mjukt
/Lotta

Dag 24 – Det här får mig att gråta.

Gråter gör jag nog osedvanligt mycket.
Tårarna rinner av hur vackert det är med kvällssol på tallstammar, eller vita vidder som aldrig tar slut uppe i norr, eller första snödroppen på våren. Av tacksamhet över människors godhet, av jycken när hon är alldeles särskilt underbar.

Jag gråter också för att pysa ut lite av alla intryck som fyller upp mig hela tiden. Jag gråter när det blir för mycket känslor, oavsett om det är glädje, sorg, ilska, intima höjdpunkter (det var väl en fin omskrivning?), rädsla eller annat. Det är helt enkelt ett av de sätt den här kroppen/hjärnan har hittat som lösning på när det blir för mycket i mig så att det inte får plats.

Och jag gråter när jag kraschar. Både av rädsla och obehag inför kraschandet, av själva kraschandet, och för att tömma intryckslagret. Antar jag.

Bilden: början av en krasch.

Lev mjukt
/Lotta

Dag 23 – Det här får mig att må bättre.

Intressant bloggtema idag. :)

Mitt filter mot intryck, eller vad man ska kalla det, är trasigt.
Jag har svårt att värja mig mot dem, och har inte förmågan att sortera bort de som är oviktiga. Ungefär som en hörapparat kan man säga - den förstärker precis ALLA ljud. Grannens spolande, TVn, prassel med godispapper, den älskades röst.
Till skillnad mot örat/hjärnan UTAN hörapparat, som fokuserar på den älskades röst och kanske godisprasslet om man råkar vara hungrig.. men tonar ner/ignorerar resten.

Jag har typ hörapparat. På alla sinnen.
Och när det blir för proppfullt i mig, så liksom.. kraschar jag.
Bra på ett sätt, för då töms det ur, det där överfulla lagret av intryck. Men väldigt jobbigt medan det händer. Så jag föredrar när det är lite längre mellan krascherna.

Så det som får mig att må bättre är främst det som får krascherna att komma sällan.
Kanske skulle jag kunna leva så att de nästan inte kommer alls. Men då finge jag leva instängd i en såndär floating-tank. Med öronproppar i öronen. Och förutom att jag skulle bli väldigt skrynklig redan efter några månaders blötläggning, så skulle det vara så oherrans tråkigt att det ju inte vore nåt liv alls.

Således mår jag bättre av att flytta till Längtanstorpet vid vägs ände, med skogen i ryggen. Flytta från Vintervilan, där tåget går precis förbi tomtgränsen 90-100ggr/dygn. Flytta från grannar-tätt-inpå, storvägar och en massa artificiella ljud- och synintryck.
Flytta från hård vardagsbelastning av filtret, till lugn-och-ro.
Så att jag kan göra mer av det jag väljer själv, det som bygger upp mig trots att det fyller på med intryck. Umgås med vänner, gå på en konsert, ge mig in i storastaden (mycket intryck) för att gå på tolvstegsmöten (må-bra-sak).

Ibland inbillar jag mig att det ska ge såpass mycket balans att jag kommer att klara att jobba igen så småningom. Men oavsett om jag nånsin når dit, så är jag glad för varje grad ökad harmoni och vardagsLIV jag finner.

Det är leva jag vill.
Det är leva jag ska.
Inte bara överleva.
LEVA.

Gör det du också,
och gör det mjukt
/Lotta

För fint för att användas?

Jag reagerar ofta över när människor har saker de tycker om, men inte använder det och inte vågar göra det till sitt eget. Har man ärvt mormors gamla finporslin och tycker att det är det vackraste som finns, varför ska man då ha det i en låda på vinden?
Och gamla dyrbara soffan med tyget som inget passar till.. klä om, använd, älska!

Det hände sig nångång på nittiotalet att jag köpte en anteckningsbok åt mamma. Hårda pärmar med vackra fjärilar, olinjerade matta sidor för att hon skulle kunna skriva, skissa, använda sidorna precis som hon ville.
Och längtan fanns där. Boken låg alltid framme. Hon fingrade på den ibland, och bläddrade bland de oskrivna bladen. På första sidan hade hon skrivit sitt mellannamn och sin farmors efternamn.
Men hon hittade aldrig nåt som var värdigt att skrivas i den vackra boken.
Tossiga mamma..

Och nu har jag ärvt den tillbaka.
Och den har legat framme. Jag har fingrat på den, och bläddrat bland de oskrivna bladen. Men aldrig hittat nåt som var värdigt att skrivas i den vackra boken.

Aldrig trodde jag att jag skulle vara en av Dem Som Inte.

Nu har jag dock hittat det som ska fylla de där sidorna.
Längtanstorpet. Längtanstorpet är värdigt.

Lev mjukt
/Lotta

Kvällslektyr.

Om bilden är för mörk eller suddig för att det ska synas: Det är en hel hög böcker om byggnadsvård och liknande nördlitteratur för en blivande torpare att dregla över.

Godnatt, mina fina!
Lev mjukt
/Lotta

Dag 22 – Det här upprör mig.

Åh. Saker som upprör mig.. de är alltför många!

Klimatförändringarna.
När jag får höra att torpägaren tänker sätta in nya moderna fönster istället för de vackra gamla som bara behöver lite kärlek, färg och kitt.
Särskrivning.
Offermentalitet.
Myndighetspersoner med kass attityd.

...och en himla många fler saker.
Jag blir upprörd mest hela tiden. Men då har jag lärt mig en himla listig liten bön, ser ni..

Gud
ge mig
sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Och sen gör jag det jag kan för att tillexempel rädda torpfönster från att bli utbytta, och försöker acceptera folks särskrivande.
Jag varken måste eller kan fixa allt som är skevt i världen.
Jag ska bara fixa det jag kan. Varken mer eller mindre.

Lev mjukt
/Lotta

Skitsaker!

Parallellt med hönshusfunderingar, tankar på de framtida fåren, köksfärgsättningsundringar och allt annat, så uppehåller sig tankarna en del vid utedasset. Kärl fattas för att liksom.. fånga upp saker och ting i. Så sådant ska dit. Tänkte att jag ställer det på en såndär grej på hjul som man annars brukar ha tunga blomkrukor på - ni vet vad jag menar, va? Och så blir det en separerande insats, typ Dass-Isak. Och slang och dunk, förstås, så att det separerade har nånstans att ta vägen. :D Utspätt med vatten blir det sen prima gödsling till det som växer!

Ja, städa lite därinne förstås, och sätta upp en och annan bild kanske
(och ett litet bibliotek av tidningar och annat läsbart).
Och ett litet bord med handfat och sånt, så att man kan tvätta händerna.


Lev mjukt
/Lotta

Livat på gården!

Jag sitter och försöker tänka mig fram till vad som behöver göras i hönshuset i Längtanstorpet, innan jag skaffar höns. Men det är lite svårt att komma fram till nåt - jag har nämligen inte sett hönshuset ordentligt, utan bara försökt kika genom ett väldigt smutsigt fönster.
Men funderandet är roligt i alla fall.

Lite liv blir det allt på gården, även om jag inte skaffar får första året. Gissningsvis sisådär fem hedemorahöns blir det. Och så behöver de ju ha en älskare också. Annars blir inga barn gjorda och jag vill inte bara ha ägg att äta (och trevliga djur som sällskap), jag vill ha kött också.

Två katter kommer antagligen att flytta in i torpet med mig och svartahunden - Täva och Knäppis. De ska jobba som musjägare, råttfångare, svartahundenretare och sängvärmare.

Har vi räknat med hunden ordentligt? Annars säger jag henne igen. Svartahunden.
Sådär, nu är hon medräknad.

Och jag.

Längtanstorpet får äntligen vakna igen, efter att ha varit i mer eller mindre dvala ett tag. Det känns fint!

Lev mjukt
/Lotta

Dag 21 – Ett annat ögonblick.

Huset Härvid, Habo. Februari 2003.

Katten Pejst fräser ifrån åt unga honan Kissen Plej (hon är fluffet i förgrunden på bilden) som vill följa med ut i världen och lära sig ett och annat. Pejst vill jaga ifred. Eller om han vill iväg för att flirta med nån snygg kattmadam. Han vill hursomhelst inte ha med sig nån liten snorunge som bara är ivägen.

Lite så var relationen med min närmsta (i ålder) bror, när vi var yngre. Jag tassade bakom honom och ville få vara med. Och han försökte bli av med mig.

Numera står han mycket bättre ut med mitt sällskap. Ofta verkar han tillochmed uppskatta det. Och likadant gick det för Katten Pejst och Kissen Plej.

Fint va?

Lev mjukt
/Lotta

Dag 20 – Den här månaden.

Mars.
Fylla-år-månad.
Vårmånad.

Frön som gror, gummistövlar, av-med-mössan.
Barfota om händerna, och jackan öppen.

Längtanstorpsmånad, planeringsmånad, funderingsmånad.
Glädjemånad.

Mars.



Lev mjukt
/Lotta

Galenskapskök?

Ni ser det turkosblå?
Första bilden är skafferidörren, sen en bild på hur det se ut runt spisen just nu när det är strippat, och där ser man också köksdörrens färg. Samma blå. Helt galen. Innan helgen så hade jag bara sett den där sista bilden. Så jag trodde att köket gick i grått. Men det visade sig att det var fotografen som hade lite tokiga inställningar i sin kamera, bara.
Men där ser man i alla fall att det varit panel en bit upp. Och den har alltså varit i den där blå färgen.
Hur galet kan det tänkas vara att låta det bli så igen?
Och sen Boråstapeters tapet nr 12924 ur kollektionen 'anno 1905'?
(Josef Franks tryck 'paradis' eller heter den 'paradiset'?)
Och ja. På svart botten.
(Man kan titta lite på den strippade köksbilden och tänka det där brandsvarta hörnet mot den blå dörrfärgen, och fantisera ihop nääästan hur det skulle bli.)

Det är ju inte så väldigt mycket vägg som ska tapetseras, när både panel och skåpar kommit på plats.

*

Tidigare har jag tänkt att köket skulle vara milt. Det där gråa, tillexempel (som ju alltså inte fanns utom i fotografens förvirrade kamera), det var ju riktigt fint. Om man skulle utgå från det? Tänkte jag. Eller nåt annat som är väluppfostrat, lugnt, harmoniskt och o-galet.

Och så var det galet det var, redan från början!
(Eller ja ALLDELES i början vet jag ju inte. Men i början av NU. Typ. Äsch, fatta vad jag menar.) Så nu kittlar och pirrar och spretar och fnissar det i mig.
Undra om det går över, och valet till slut blir nåt milt och snällt?

Lev mjukt
/Lotta

Torpfunderarsnurr mitt i natten.

Tankarna snurrar.

Jag funderar om det kanske går att försiktigt pillra fram den tidigare tapeten inne i vardagsrummet (den blommiga man kan se på bilden). Jag tycker att den är söt, den finns redan där, det behövs inte hittas lämplig kulör att måla med eller lämplig ny tapet som både gör torpet rättvisa och känns bra för mig.
Och är det så att den är missfärgad eller illa åtgången på tillexempel väggen där den öppna spisen är, så går det ju att måla just precis bara den väggen.
Ta igen en av tapetens kulörer i en linoljefärg. Exempelvis.

Antagligen var det inte inne med fondväggar på 1920-talet, när torpet byggdes. Men å andra sidan så är den blommiga tapeten gissningsvis yngre än så (rätta mig om jag har fel). Och dessutom så är det här och nu det ska bebos. Linoljefärg är ett snällt val. Och 'brottet' mot de heliga byggnadsvårdslagarna är inte av en sån art att det tar sönder nåt grundläggande och förstör för evig tid.

Jag har föreslagit pärlspont i köket. Vi får se vad torpägaren säger. Det är ju till syvende och sist han som bestämmer.

Och så har jag vaga planer på att bygga mig en himmelssäng. Romantiskt trams, jag vet. Men det är nåt tryggt och mysigt med små utrymmen, och jag har ju liksom inget riktigt sovrum - övervåningen är ett enda stort (för att vara i ett litet torp) rum, med murstocken i mitten. Och däruppe ska både min skaparhörna och en sovdel få plats.
Dessutom kan jag släpa hela härligheten närmare kaminen om vintern, och ha fotänden öppen mot strålvärmen därifrån (och behöver inte heller tassa så långt för att lägga in mera ved - visst är jag listig?) och ha de andra sidorna, och taket, 'stängda'.

Och ja. Det är på grund av det romantiska tramset också.
Klart jag vill känna mig som en prinsessa!
En prinsessa med gladstövlar och en bra klyvyxa, men dock en prinsessa.

Lev mjukt
/Lotta

Dag 19 – Detta ångrar jag.

Temabloggandet fortsätter...

Det finns stora saker jag ångrar. Såna som är för privata för att hälla ut i bloggen. Men jag har turen att ha vänner som tål att lyssna tillochmed på såna saker. Och finns det bara någon enda människa i världen jag kan säga det till, så slipper jag leva med de där mörka fläckarna. De där 'om ni visste det HÄR, så skulle ni aldrig tycka om mig' som de flesta av oss har en eller ett par av.
Jag behöver inte gömma nåt så djupt inuti mig att ingen ingen nånsin hittar dit. Och därför kan jag leva ett väldigt genomskinligt liv. Det blir väldigt mycket enklare så.
Och jag vet också att jag är älskad TROTS de där sakerna.
De behöver varken döljas, eller visas upp.
De tappar sin laddning som självföraktsvapen.
Och då kan man istället lära av dem, och gottgöra.
Det är svårt att göra det medan man använder dem för att slå på sig själv.

*

Sen finns det MINDRE saker som jag ångrar.
Gånger när jag sagt nåt vasst tillbaka när någon gjort illas.
Tillfällen när jag INTE sagt nåt vasst, till någon som gjort illas.
Tillfällen när jag inte sagt vad jag tycker, fast jag velat.
Tillfällen när jag gjort saker för att slippa hävda min rätt att Inte Göra.

Men jag gör så gott jag kan, hela tiden.
Som de flesta av oss gör.
Och jag växer i min kostym,
sakta men säkert.

Lev mjukt
/Lotta

Några bilder från längtanstorpet...

Översta bilden är köksfönstret.
Sedan hjärtan som jag hängde upp i vardagsrumsfönstret, för att fylla torpet med kärlek redan innan jag flyttat in.
Nästa bild är svartahunden som kollar in gården.
Och sedan köket, som är strippat i jakten på eventuella fler bråkiga myror.
De två sista bilderna är från logen (som nog kommer att få bli min sommaratelje).

Lev mjukt
/Lotta

Äventyrsresa!

Imorgon ska jag packa kaffetermosen, kameran och svartahunden, och åka iväg till Längtanstorpet. Fina Malin kommer och hämtar upp mig här i Vintervilan, och ger mig resan i födelsedagspresent. :D

Jag ska fotografera som en besatt, och bjuda henne och min närmaste (och typ enda) blivande granne på kaffe på farstukvisten, och stega omkring och fundera på hur jag ska ha det och isåfall varför. Roligt!!!

Lev mjukt
/Lotta

Dag 18 – Min favoritfödelsedag.

Jag minns inte min allra första. Den dag jag föddes. Men utan den så faller ju alla de andra. Jag föddes strax efter ett på dagen. Mammas sjätte och sista. Önskad, och älskad. Jag hade - och har - ett storkbett i nacken. Det är bra, för jag har därmed aldrig behövt undra hur jag blev till - jag kom ju med storken. :)

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av senare födelsedagar heller.
Jag vet att när jag fyllde femton så dök min första kärlek upp med en present. Och min fyrtionde var också fin - många många vänner som kom och drack kaffe och surrade, och dessutom vetskapen om att två dagar senare skulle jag få operera bort hud som 'blivit över' på magen efter min 45kilos viktnedgång.
Ja, och så den allra senaste, min fyrtioförsta.
Jag kände mig lite ensam och ynklig. Första födelsedagen efter att ha flyttat tvärs över hela sverige. Från norra norrland till nästan-göteborg. Men jag fick mejl och sms och telefonsamtal, besök och långväga skickade paket. Jag hade inte en chans att känna mig övergiven och synd om!
Och dessutom, två dagar tidigare, besked om att jag får bo i Längtanstorpet. Åh.

Bilderna:
Magen innan operationen.
Magen när stygnen tagits (ca 7-10 dagar efter op), fortfarande toksvullen hela vägen upp till revbenen men såååå fin!

Lev mjukt
/Lotta

Dag 17 – Mitt favoritminne.

Inte kan jag välja bara ett favoritminne. Jag har så många.

Första bilden är en suddig gladbild av mamma.
Mamma är ett favoritminne. Tillochmed att ha fått följa henne på den allra sista resan, är ett favoritminne. Och än så länge är det den resan jag oftast minns. Hennes sista veckor. Närheten, både mellan mamma och oss ungar, och unghögen emellan. Den ömsesidiga trösten. De viktiga praten. Det sista andetaget, med hennes hand mellan mina båda.

Andra bilden är stugan i Porjus.
Den är också snö, snö, snö. (Och en bror.) Och fina svartahunden.
Stugan, det är där mina tunna små rötter har sina fästen. Det är där jag känner mig hemma. Jag älskar den platsen.
Och svartahunden, min lapska vallhund, hon har stulit mitt hjärta och vägrar lämna tillbaka det. Vi skapar favoritminnen hela tiden, hon och jag.

Den tredje och sista bilden är Längtanstorpet.
Favoritminnena är redan många, fast jag bara varit där en enda gång.
Första gången jag såg det på bild, och tänkte 'ooh... DÄR är mitt torp!'
Och när jag kom dit för att titta, och KÄNDE 'ooh... HÄR är mitt torp!'
Och kanske mest av allt när min blivande granne ringde och sa 'jag pratade nyss med ägaren och nu är det bestämt att du kommer att få hyra det!'

'ooooh.. det ÄR mitt torp!'


Lev mjukt!
/Lotta

Dag 16 – Min första kyss.

Min första kyss, såvitt jag minns, var i experimentellt syfte.
Den ägde rum i baksätet på en bil (antagligen på väg till stugan i Porjus), och den jag kysstes med var min kusinson Micke som var prick två år äldre än jag.

Vi gömde oss under jackor och grejer, för att ingen skulle märka vad vi höll på med.
Jag vill minnas att det smakade metall. Ungefär som ett batteri, men utan den där pirrande känslan som man får av att ha ett batteri i munnen.

Senare kyssar i livet har smakat mindre metall, men pirrat mer.

Lev mjukt
/Lotta

Hundpromenad...

Bilderna kommer i tvärsomordning.. 'lägger det på minnet'

I ett försök att sluta drömma så intensivt om Längtanstorpet och allt runtikring (och istället vara lite mera här-och-nu), så tog jag svartahunden på en promenad. Det är ganska kallt i luften, men solen värmer skönt när man är i lä. Och vacker är skogen, oavsett.

Lev mjukt
/Lotta

Dag 15 – Mina drömmar.

Ibland har jag visst tur med bloggtemat? För varav hjärtat är fullt, talar munnen.. och just nu är hjärtat fullt av Längtanstorpet.

Det är 1,5 månad till flytten, och jag funderar och planerar.

Var ska jag plantera vad. Eller ska alla växter få bo i kruka såhär första året?

Jag drömmer om fixandet av de gamla vackra fönstren, klurar på förvaring (inte minst av VED), försöker tänka mig hur gården ser ut i sommarskrud, med skrockande höns, improviserat ute-spa med det sittbadkar jag ska hämta i skåne, och vildvuxen tomt. Undrar över ifall kryddväxterna kommer att överleva, och om jag får ner potatis, rödbetor och morötter, vitlök och lök i jorden i år, eller om det får vänta till nästa år.

Hur ska jag få ner spinnrock och vävstol från Norrbotten?

(och hur ska jag lära mig använda dem?)

Och går det att få tag på en gammal trampsymaskin i fungerande skick, tro?

Men det jag framförallt drömmer om, det är friden.

I längtanstorpet går det inte 90 tåg per dygn precis förbi gården.

Inga bilar ilar omkring åt alla håll och kanter.

Inte en massa artificiellt ljus, och inte kaskaderna av ljud som man inte har en aning om vad det är och var det kommer ifrån, och isåfall varför.

De intryck som finns är logiska, tydliga och lätta att förstå sig på.

Precis vad jag behöver.

Det, och kokkaffe gjort på vedspisen.

Lev mjukt

/Lotta

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Forsätter med temabloggandet.. bilden är några månader gammal, men det är precis vad jag hade på mig just idag. Faktiskt är det favoritstassen. Bekvämt och praktiskt - kan det bli bättre? I och för sig var planen att jag dagen till ära skulle ha brandgula strumpbyxor, svart kort kjol och nåt tjusigt på överkroppen. Hade tillochmed tänkt tramsa till frisyren och - hör och häpna - SMINKA mig! Det är ju inte varje dag man fyller 41.

Men nu blev det såhär istället. Jag skulle ju promenera hundar, gubevars. Och sen fanns det inte riktigt tid till att greja med sånt.. jag fick ju besök. Och telefonsamtal. Och paket som skulle hämtas, och allt vad det var.

Nåja. Mina brandgula strumpbyxor får väl vänta till nåt annat högtidligt tillfälle.

Lev mjukt

/Lotta

Dag 13 – Den här veckan.

Bilden: Snödropparna har börjat komma upp, här i Vintervilan. Jääättefina!


Oj, ja den här veckan..
Den här veckan kommer att bli alldeles speciell först och främst för att jag precis hittat mitt Längtanstorp - hela jag är alldeles fylld av lycka och pirr och fjärilar och tacksamhet!

Utöver det, så är det min 41a födelsedag imorgon. Jag har redan fått ett par riktigt fina födelsedagspresenter (förutom Längtanstorpet) - skjuts in till Vårgårda för att handla, tillexempel. Min egen bil är lite krasslig för tillfället, så jag passar på att lifta med grannar och vänner när tillfälle ges. Och alldeles nyss, en Aloe Vera i en fin gammal skruttig lerkruka.
Och lite längre fram ska V ta med mig på äventyr till Hornborgasjön för att titta på fåglar som flirtar. Hon kommer förresten imorgon också, fast på ett mindre äventyr. Vi ska ta med oss jycke och kaffetermos och ha födelsedagsfikat i närmsta skog. <3
Onsdag kommer M hem. M är också en av 'mina' människor. Vän sen sisådär 5 år, och just nu också granne. Så onsdag kväll blir det att ligga och fisa i hans soffa och berätta precis aaaallt om Längtanstorpet minst åtta gånger om.. eller åtminstone tills han blir less att lyssna.
Fredag är pengar-dag, men för första gången på ett bra tag så är inte pengarna slut långt innan. De kommer inte att vara slut alls, faktiskt! 'glad' Och söndag.. åååh.. då ska jag iväg till torpet och titta och njuta och fotografera och dansa ett litet glädjefnatt och kanske improvisera en liten jojk...

Lev mjukt /Lotta, längtanstorpslyckligt lapptroll.

Längtanstorpet..

Tog igen den missade sömnen, och sov tolv timmar inatt.

Så nu kanske jag klarar att få ihop nåt om det här med Längtanstorpet.

Jag har letat, kollat annonser, frågat folk.. letat 'mitt' ställe, Längtanstorpet, huset där jag äntligen ska få landa och peta ner fötterna stadigt i jorden.

Lite krångligt i och med att det är hyra jag vill, inte köpa. Men att jag vill hyra på lååång tid, och få Lottifiera om jag vill, sånt som inte innebär ingrepp som inte går att göra ogjorda.

Måla om, tillexempel. Småsaker, men som gör mycket för känslan av att det är ens eget HEM.

Dessutom ville jag ha ett ställe där det finns möjlighet att ha höns, och gärna en liten näve får också. Det skulle vara lite för sig själv, utom synhåll för grannar (men inte helt öde och ensamt på en fjälltopp), men med bra människor inom rimligt avstånd.

Det skulle gå att värma med ved, men finnas el också.. vill inte frysa ihjäl för att jag blir jättesjuk i några dygn, och vill gärna kunna ladda mobilen, använda datorn.. ja, ni vet.

Och så hände det sig att en vän tog en skidtur, och stannade och fotograferade det obebodda grannhuset, åttahundra meter längre in efter 'sin' väg. Vid vägs ände.
Där var det ju! Mitt längtanstorp!

Och ja, jag får hyra det! Det behövs lite renovering (bland annat några bjälkar som ska bytas) innan jag kan flytta in.. men sen, så!

Hmm.. jag lyckades inte få bilderna där jag ville ha dem.. jaja, de får väl ligga där högst upp, då.

Jag lär mig väl med tiden. :)

Lev mjukt

/Lotta

Sömnlös natt..!

Inatt har jag inte kunnat sova. Tankarna har yrat runt i 190km/h.
Igår fick jag nämligen veta att jag får hyra mitt Längtanstorp...!
ÄNTLIGEN har jag hittat det... och ÄNTLIGEN får jag landa.
Den här gången ordentligt, på riktigt.

Hemma.

Jag har inte ord tillräckligt för att beskriva hur det känns.
Jag återkommer med dem - orden.
Och kanske en och annan bild, om jag kan lista ut hur man lägger in såna.

Lev mjukt.
/Lotta