Tillit.

Två dagar kvar innan jag landar på Längtanstorpets gård, och jag vaknade till en hopplös och grå känsla. Efter en stunds analys (för det kändes inte riktigt normalt att känslan är hopplöst, dumt, värdelöst, ingen idé, lägga-sig-under-en-sten-i-skogen, när det är 48 ynka timmar kvar till det man längtar så mycket efter och behöver så mycket) kom jag fram till att jag stänger av hela längtet. Att jag inte litar på att jag faktiskt kommer att få landa där om de där två dygnen. Att jag inte vågar vila i det, eftersom jag just längtar och behöver, så mycket. Och när jag stänger av längtet måste jag ta i så hårt så jag stänger av ungefär alla andra känslor också. Och kvar finns bara det där grååååå.

Men när jag fattar vad det är jag pysslar med kan jag ju i alla fall göra nåt åt det. Så jag vrider upp längtansvolymen så gott jag kan. Gråkänslor är inget jag vill gå omkring i om jag kan undvika det.

*

Jag har tränat mer aktivt på tillit ett par gånger under de senaste dagarna. Det är nämligen såhär: Det pågick en hel del mobbing på ridskolan jag var på när jag var en liten hästtjej. Och mobbarna drog sig inte för att använda hästarna som vapen. Skrämma iväg hästarna så de sprang över en i hagen. Lossa sadelgjorden och ge hästen man satt på ett rapp över rumpan.
Så hästar är jag okej med. Människor är jag okej med. Men i kombination är det väldigt väldigt jobbigt, fortfarande.
Jag tyckte jag kom långt på den fronten av att vara ute på Birca Hästgård utanför Piteå, men märker att det är en helt annan sak (med det mesta av det som är läskigt och svårt) nu när jag inte längre missbrukar mat. Jag har inget att bedöva mig med längre. Allting är precis som det är.

Så med hjälp av en av de finaste vänner jag har, och hans lika fina häst(ar) så har jag tränat. Ena dagen en hååårt träningspass: Upp och stå i ena stigbygeln - två gånger - fastän min vän stod där och höll i hästen. Och efter varje gång gick jag iväg och hulkade och grät. Och sedan hela vägen upp, och satt i sadeln i max en halv minut. Och satt av igen. That's it. Helt slut efteråt, men otroligt stolt. (Och jepp, jag grät efter det där sista också.)
Och två dagar senare var vi inne i hagen. Samtidigt. Och hästarna också.
Tillochmed ganska länge.

Det låter nog jättefånigt. Det KÄNNS jättefånigt, när jag berättar det.
Men det är precis såhär rädd jag är, för människor i kombination med hästar.
...än så länge.

Lev mjukt (och kliv utanför era comfort zones, i lagom utmanande takt)
/Lotta