Tandvärk.

Har en infektion/inflammation/vad det nu är under en tand, och halva ansiktet är påverkat. Svullen långt ner på halsen. Halva huvet sprakar av värk. Ytterörat är ibland så svullet att det är helt spänt. När det är som värst vätskar det inifrån örat också. Det går inte att smärtlindra ordentligt, och det går inte att göra nåt annat heller förrän svullnaden gått ner. Jag äter penicillin, står ut, väntar.

Jag vet inte om jag är tålig mot smärta eller känslig för den.
Jag vet att jag i alla fall är rädd för den.
Och att jag känner mig riktigt löjlig när jag går omkring och ylar och pipgråter och kvider 'ta bort det, ta bort det, hjälp hjälp hjäääälp....!'

Vilket osökt får mig att tänka på nåt helt annat:
Generellt lär sig pojkar under uppväxten att fysisk smärta inte dödar.
De leker lekar som gör ont, de bränner sig, de skrubbar sig, de faller och de överlever.
Jag tycker inte om att måsta lära mig det som vuxen, genom en tand som inte går att smärtlindra. För innan jag har FATTAT så tror jag ju. Att jag dör. Tjurigt.
Å andra sidan lär vi oss väl, vi flickor, att smärta INUTI inte dödar.

Men varför kan vi inte få lära oss alltihopet, allihopa?

Lev mjukt
(och gå till tandläkaren I TID)
/Lotta