Tillit.

Två dagar kvar innan jag landar på Längtanstorpets gård, och jag vaknade till en hopplös och grå känsla. Efter en stunds analys (för det kändes inte riktigt normalt att känslan är hopplöst, dumt, värdelöst, ingen idé, lägga-sig-under-en-sten-i-skogen, när det är 48 ynka timmar kvar till det man längtar så mycket efter och behöver så mycket) kom jag fram till att jag stänger av hela längtet. Att jag inte litar på att jag faktiskt kommer att få landa där om de där två dygnen. Att jag inte vågar vila i det, eftersom jag just längtar och behöver, så mycket. Och när jag stänger av längtet måste jag ta i så hårt så jag stänger av ungefär alla andra känslor också. Och kvar finns bara det där grååååå.

Men när jag fattar vad det är jag pysslar med kan jag ju i alla fall göra nåt åt det. Så jag vrider upp längtansvolymen så gott jag kan. Gråkänslor är inget jag vill gå omkring i om jag kan undvika det.

*

Jag har tränat mer aktivt på tillit ett par gånger under de senaste dagarna. Det är nämligen såhär: Det pågick en hel del mobbing på ridskolan jag var på när jag var en liten hästtjej. Och mobbarna drog sig inte för att använda hästarna som vapen. Skrämma iväg hästarna så de sprang över en i hagen. Lossa sadelgjorden och ge hästen man satt på ett rapp över rumpan.
Så hästar är jag okej med. Människor är jag okej med. Men i kombination är det väldigt väldigt jobbigt, fortfarande.
Jag tyckte jag kom långt på den fronten av att vara ute på Birca Hästgård utanför Piteå, men märker att det är en helt annan sak (med det mesta av det som är läskigt och svårt) nu när jag inte längre missbrukar mat. Jag har inget att bedöva mig med längre. Allting är precis som det är.

Så med hjälp av en av de finaste vänner jag har, och hans lika fina häst(ar) så har jag tränat. Ena dagen en hååårt träningspass: Upp och stå i ena stigbygeln - två gånger - fastän min vän stod där och höll i hästen. Och efter varje gång gick jag iväg och hulkade och grät. Och sedan hela vägen upp, och satt i sadeln i max en halv minut. Och satt av igen. That's it. Helt slut efteråt, men otroligt stolt. (Och jepp, jag grät efter det där sista också.)
Och två dagar senare var vi inne i hagen. Samtidigt. Och hästarna också.
Tillochmed ganska länge.

Det låter nog jättefånigt. Det KÄNNS jättefånigt, när jag berättar det.
Men det är precis såhär rädd jag är, för människor i kombination med hästar.
...än så länge.

Lev mjukt (och kliv utanför era comfort zones, i lagom utmanande takt)
/Lotta

Det ena utesluter inte det andra.

Svartahunden har en kompis. Kompisen heter Diesel. Det är han som är på bilden. Macho, va? Han har ett riktigt djupt skall också, och farligmorrartävlingar skulle han lätt vinna om de bara fanns. Och han är stoooor. Men så är han en riktig kärleksgris också. Gnällgnyr och ber om närhet på det mest hjärtsmältande vis. Han går inte att motstå.

Diesel skäms inte för sitt djupa skall. Och inte heller för sin närhetstörst. Han bara är. Jag anar att jag har något att lära av honom.

Lev mjukt
/Lotta, en salig blandning av mod och rädslor, styrkor och tillkortakommanden, fördomar och kärlek. Och helt okej.

Värme.

Det är nån slags mellantid nu. Vintervilan är över, men det nya har inte riktigt börjat. Tid för återhämtning. För själen, efter ett tufft halvår. För kroppen, efter den elaka infektionen. Sen, när munnen inte gör ont längre, och när själen fått landa i Längtanstorpet.. då ska jag le sådär igen.

Avslappnat. Lugnt. Tryggt. Varmt. Inifrån och ut.

Lev mjukt
/Lotta

Vintervilans slut..

Med ryggen mot den bortre väggen sitter jag just nu och knapprar på min laptop. Och inget jox finns i fönstret. I övrigt ser det ut ganska precis som på bilden.

Vintervilans vardagsrum.

Jag jobbar på att städa ut mig härifrån, men det går långsamt och med många många pauser. Jag är helt skakig, både i kroppen och själen. Jag har en erbjuden flyttstädarhjälp, men det känns så fånigt, när det ju bara är köket och badrummet kvar och sen är jag klar. Och hon finns i en annan stad.
NÅT borde jag faktiskt klara själv.
Jag har fått så otroligt mycket hjälp i den här flytten.

Orkade jag så skulle jag berätta om igår (men jag får ta det sen istället).
Då fick jag så mycket (och så välbehövlig) och så oväntad hjälp att det knappt går att tro det. Har jag drömt? Men var är isåfall alla mina möbler och saker?

Nej, jag ska nog klara det här sista själv.
Det känns rätt och bra så.
Trots att det tar en liten evighet.

Lev mjukt
/Lotta

HAHAHA Strax efter att jag skrivit det där fick jag ett meddelande av den där snälla städhjälpen, som undrade hur jag mår och hur det går. Så då sa jag, ungefär som jag skrev här. Att det är skruttigt, men inte särskilt mkt kvar. Att jag täänkte fråga, men sen kom fram till att jag klarade det själv.
'Du behöver min hjälp, och jag behöver sällskap - jag kommer!'

Bortskämda, välsignade Lotta (ja jag alltså).
Den här flytten går nog till historien som världens i särklass finaste flytt, goda-människor-mässigt!

Längtanstorpet, uppdatering...

Idag har Veronica kört mig och det första lasset prylar till Längtanstorpet. Det är - som sagt - inte riktigt dags att flytta sakerna in i själva torpet, men de får stå i ett förråd i lagårn så länge. Jag passade på att ta lite bilder, när vi ändå var där..

Hallen: Panelen är grundmålad. Och dörren in till lilla skrubben-under-trappen är ju som en liten karamell.. Det kommer inte längre att vara trägolv i hallen, utan nåt slags matta. Men i värsta fall får jag väl se till att ha en preciiis lagom stor trasmatta därute..

I köket har jag fått en badrumsdörr. Men det är inget badrum där bakom ännu. Dörren mellan köket och salen är jättevacker på den sidan som syns på bilden. Den kommer inte att skämma salen ett dugg.
Panelen är grundmålad därinne också (i köket alltså - i salen ska det inte vara nån panel).

Jag och Veronica gick omkring litegrann ute på tomten, och fann en plats som blir alldeles ypperlig för en liten skön sittplats och ett bord att ha kaffemuggen på. Och att lägga undan boken/handarbetet/vad det nu är på, när det är dags att ta en liten lur...

Rabarber fanns det också!
Jag ska se till att skaffa mig flikrabarber också, bara för att den är så rolig att se på.

Och till sist en blomma som jag inte vet vad det är - vet ni? Den har liksom inga BLAD, bara blommorna...
Kamerans batterier tröttnade förstås precis då, så det där är den bild som finns. Utan att skärpan ens ligger på blomman. Hoppas det går att lista ut vad det är ändå.

Lev mjukt!
/Lotta

Fantiserar..

Jag lyckades bli sådär lite lagom uttorkad idag. Sådär så att man blir alldeles skakig och illamående. Sådär så att huden på handryggen inte går tillbaka ordentligt om man nyper lite i den. Sådär så att hjärnan lite tappar skärpan.

Det är gapandet och sväljandet som ställer till det för mig, och gör att jag inte klarar att äta och dricka tillräckligt. Det spänner, det gör ont, det känns trångt - och eftersom jag dessutom behöver se till att göra det hur det än känns, så tillkommer en känsla av att bli tvingad. Sammantaget så blir det en väldigt obehaglig upplevelse, som triggar flashbacks.

Fördelen med en stunds lidande av icke livshotande art, särskilt om det är just EN STUND - som nu, det här bör ju vara över när jag varit hos käkkirurgen om åtta dagar - är att man inser hur bortskämd och välsignad man är när det faktiskt FUNKAR. När jag kan gapa, tugga, svälja, utan problem.. vilken otrolig LYX det faktiskt är!

Och tills jag kan det, hallucinerar jag om ..ja, ungefär om den där bilden: En duktig kock (mina färdigheter i köket är högst.. modesta) som lagar jättegod mat åt mig. Som jag kan ÄTA! Åh! Just nu kan jag inte komma på NÅT vackrare än den fantasin. Inte ens längtanstorpet. Inte ens ...fred på jorden.. bara MAT!
Jag är hungrig, hungrig, hungrig och svag och trött, och jag drömmer om att vara mätt i magen och stark och stabil igen.

Nu ska jag snart sova.
Jag tror jag ska drömma om kycklinggryta.
Med egenuppfödd fågel, och nyupptagna morötter, och.. 'drömmer iväg'

Lev mjukt (och njut av de fungerande självklarheterna)
/Lotta

Andra hand i första hand...

Idag har jag haft ORK!
Och det är tur, för jag behövde byta däck på Lillskrotan och ge mig in till Vårgårda för att hämta ut mer penicillin. Passade på att lämna tillbaka alla fina böcker om byggnadsvård som jag släpat hem från biblioteket. Och så ville mitt sällskap i bilen att vi skulle svänga in på återbruksmarknaden. JA! :D
Jag fann en bok. Inte om höns och inte om byggnadsvård, men väl om handarbete. Och så fann jag de här två vackra kjolarna (och sjalen jag virat om håret)!

För ja, okej. Jag tycker det är lite läskigt att framhäva mitt kvinnliga. Av en eller ett par olika skäl. Men jag vill ju ÄNDÅ. Litegrann. När det känns tryggt och bra, och i den utsträckning jag just då vågar.
Så ja, okej. Jag är lite fåfäng. Ibland.
Men man kan vara det alldeles utmärkt utan att varken lägga ner en förmögenhet eller mata den extrema konsumtionshysterin så förbålt. UTAN att därmed måsta väva sitt eget tyg och sedan sitta i brasans sken och sy sin kjol för hand.

Jag tror man får hitta sin egen balans för vad man prioriterar och vad man faktiskt orkar med. Nånstans där i gråskalan mellan det blekta kritvita och det kolandes svarta.

Och min plats på gråskalan, när det gäller konsumtion, är att i möjligaste mån handla i andra hand. Att fundera både en och två gånger om det är en sak jag verkligen vill ha och behöver. Och att inte skaffa mer än jag använder.

Jag är helt kär i kjolarna. Ingenting känns fel med nåt av dem. Rätt färg, rätt mönster, rätt storlek, rätt modell. Lottakjolar!
Och ja, jag behövde kjolar. Faktiskt så gjorde jag det. Vilken tur, för då fick jag ju köpa dem!

Lev mjukt
/Lotta

Vackerdörrar...

Jag vet inte om torpets ägare kommer att anlita målaren för att fixa dörrarna. Har erbjudit mig att måla om det behövs, men isåfall med linoljefärg. Och då blir det nog i den vitaktiga färg som den dörr som stod ute i snön i nån bild i tidigare inlägg har. Men vete fåglarna om jag inte lika gärna skulle kunna bara se till att få bort det där turkosa, senaremålade, och ha dem som de är. Undra hur de funkar till de andra färgerna - dem jag valt till panel och tapeter? Jaja. Antingen blir det målaren som sköter det där, eller så har jag gott om tid att besluta hur jag vill ha det.

Jag slits mellan att försöka rädda alla detaljer jag kan, och att släppa taget om de tankarna och strunta i det (eftersom det ju inte är viktigt alls för ägaren, och så mycket redan är bortrenoverat, eller vad man ska säga).
Kanske ska jag lägga krutet på att rädda de detaljer som känns riktigt viktiga för min trevnad i torpet? Att INTE ha lackade golv, tillexempel (ääälska såpskurat!). Och de där räddade fönstren. Att få ta bort masoniten från innerdörrarna (och det har ju ägaren gjort nu, som synes på bilderna).

Jag är kär i den där lilla gården. Och vill (jag vet inte om jag har sagt det förut?) inte flytta in och känna mig alldeles nedslagen och besviken över en hoper saker, för att jag lagt en massa energi och hjärta och själ och hopp på att det ska vara på ett visst sätt. Så jag försöker se till att bara.. slappna av, säga vad jag vill och tycker, och sedan släppa tankarna på det.

Men golven. Golven känns viktiga. Så håll en tumme för att han inte lackar dem.

Lev mjukt
/Lotta (som längtar och längtar och längtar)

Oooorka lyckas jämt..

Så, nu har jag broderat färdigt. Och ja, det är meningen att de ska vara olika - det blir lättare att ta rätt värmare till rätt hand på en gång då. Däremot är det inte riktigt meningen att den där andra värmaren ska vara FUL. Men den är tillräckligt charmig för att jag inte ska sprätta bort broderiet och börja om, så jag behåller de här handisarna själv helt enkelt.
De drog dessutom ihop sig liiiite olika när jag tovade dem i maskinen, så..
Jaja. Titta och le.
Man måste inte lyckas jämt.
Och man får finnas fast man inte är perfekt.

Lev mjukt
/Lotta

Mjukstartar dagen med småpyssel.

Kroppen verkar inte ha så bråttom med att vakna tillräckligt för att sätta igång med mera packande och fixande, så jag mjukstartar med att brodera den ANDRA tovade handledsvärmaren (som hör till den på bilderna). Skönt att göra projekt klara. Och skönt att ha nåt vettigt att göra även när energin är såhär modest.

Annars känns det som en bra dag. Ska njuta av det som faktiskt är fint och bra här i Vintervilan. Jag har ju inte så värst många dagar kvar här nu!

Lev mjukt
/Lotta

Mjuk medicin...

Lite trött på att vara trött, på att inte kunna gapa mer än 1.5cm, på att inte få i mig mat ordentligt, på att det spänner och spränger i käken och triggar min PTSD.
Lite trött, och lite gnällig.
Ledsen också över andra saker, både omkring mig och andra.

Vilar, andas, gör det jag kan, och fantiserar om när de här två fantastiska katterna ska flytta in i torpet tillsammans med mig och svartahunden.
På övre bilden Täva(n). Kärlekskatten. Finaste flickan.
På nästa bild Knäppis - honom har jag aldrig direkt umgåtts med, så jag vet inte så mycket om honom. Men han är Tävas vän, och det är fint att hon slipper flytta ensam.

Lev mjukt
/Lotta (som försöker alldeles extra mycket att göra just det idag)

Stickprojektet!

Här är långkoftan jag ska sticka av det vackra gutegarnet från Rosendalen.

Några ändringar: Dels så ska avskärningen sitta högre upp - jag vill inte ha den nere i midjan, utan hellre lite mer åt empire-hållet. Dvs strax under bysten. Och dels så vill jag göra en V-ringning, istället för den runda som är original. Och så vill jag ha huva. En lång opraktisk 'alv-huva', helt enkelt för att jag tycker att det är vackert.

*

I övrigt är livet just nu ganska snällt. Jag har varit hos tandläkaren i förmiddags, och de tog stygnen och drog mitt drän i snittet som käkkirurgen gjorde. Det var visst ovanligt djupt/mycket skuret. Jag har fått remiss till käkkirurg i Jönköping eftersom det inte går att dra ut den förbålda tanden på vanligt sätt när jag ju inte kan gapa mer än 1,5cm. Smärtorna är helt hanterbara nu, och jag har dragit ner på värktabletterna. Och i mitten på nästa vecka går flyttlasset till Längtanstorpet!

Lev mjukt
/Lotta

Ullgarn och stickprojekt.

Jag har beställt en massa av mitt favoritgarn. Ekologiskt gutegarn. Jag ska sticka en jääättevacker långkofta. Har ett fint mönster som jag bara ska modifiera lite lite så att det blir riktigt Lottiskt.

Gutegarn är en liten aning åt det stickiga hållet, men jag kommer att rugga koftan på insidan lite - sådär som man gör med t ex Lovikkavantar - och då blir det mjukt och gosigt och varmt. Det funkar jättebra med handledsvärmare och mössor, så det kommer att funka finfint med koftan också.

Bild på mönstret kommer senare.

Egentligen har jag tusen andra saker jag antagligen borde lägga mina pengar på, nu när jag ska bli torpare och allt, men vissa saker måste man. Och det här är en sån sak.

Lev mjukt
/Lotta

Här händer det saker...!

Har fått nya bilder från Längtanstorpet av min blivande granne och renoveringsspion. Första bilden är från vardagsrummet. Det var där jag tänkte pilla fram den gamla tapeten. Hee hee. Jag struntar nog i det.
Sen några bilder från köket.
Och till sist den nya ytterdörren.

Liiiite ledset med dörren. Den gamla var ju så vacker! Men den finns kvar, och jag får återanvända den om jag kommer mig för att bygga ett växthus så småningom. Det gör mig glad! Och visst är det ju så att den nya dörren kommer att hålla kylan ute bättre, utan att jag behöver hänga för en massa filtar och lägga mattor mot tröskeln..

Hade det varit mitt alldeles eget torp så hade jag varit nördig och försökt renovera så hardcore byggnadsvårdsfanatiskt jag kunnat, och modifierat precis bara de bitar som känns nödvändiga för att jag ska tycka att jag bor bra utan att helt slita ut mig. Men även med den här varianten så är det absolut mitt Längtanstorp, och jag känner mig otroligt bortskämd och välsignad som får bo där. Tacksam, tacksam, tacksam. Och glad i hela mig. Och längtar. Oj, vad jag längtar. 'lycklig suck'

Lev mjukt
/Lotta

Hurra!

Igår kväll började det släppa ordentligt, så att jag faktiskt kände tydligt att det gick åt rätt håll. Och inatt sov jag som en stock i åtta timmar och missade att min telefon larmade två gånger för medicin. Jag kan fortfarande inte gapa mer än tidigare. Men livet är lättare. Jag har lite mera ork. Och är - förstås - inte längre så himla rädd hela tiden.

Börjar se fram emot flytten, igen. Och har lyckats välja tapet/färg till torpets nedervåning. Basen blir väldigt.. beige. Sen får jag, mitt liv och mina saker sätta färg på tillvaron istället. :)

Och så längtar jag till barfotasommar.
Åh, vad jag längtar.

Lev mjukt
/Lotta

Bättringsvägen..

I förrgår kväll åkte jag iväg till akuten i Alingsås, eftersom ingen smärtlindring längre tog på värken. Trött, rädd, ont, och hade inte ätit just nåt alls (några klunkar grädde då och då, och en dag fick jag i mig en gnutta potatismos och lite ärtor som en av grannarna hade fixat till mig). Jag blev skickad vidare till käkkirurgen i Göteborg, som skar upp och tömde lite jox.

Bilderna är tagna igår kväll. Grannarna säger att jag ser mycket mindre ut som en hamster. Och faktiskt så kan jag ju nästan dölja svullnaden helt, om jag är i rätt vinkel. :D
Men framförallt så FUNKAR smärtlindringen nu, efter ingreppet.
Och idag har jag lyckats äta lite äggröra, och följa med på en liiiten hundpromenad.
Det går framåt. Äntligen. För vad TRÖTT man blir av smärta och rädsla (och näringsbrist).

Lev mjukt
/Lotta

Tandvärk.

Har en infektion/inflammation/vad det nu är under en tand, och halva ansiktet är påverkat. Svullen långt ner på halsen. Halva huvet sprakar av värk. Ytterörat är ibland så svullet att det är helt spänt. När det är som värst vätskar det inifrån örat också. Det går inte att smärtlindra ordentligt, och det går inte att göra nåt annat heller förrän svullnaden gått ner. Jag äter penicillin, står ut, väntar.

Jag vet inte om jag är tålig mot smärta eller känslig för den.
Jag vet att jag i alla fall är rädd för den.
Och att jag känner mig riktigt löjlig när jag går omkring och ylar och pipgråter och kvider 'ta bort det, ta bort det, hjälp hjälp hjäääälp....!'

Vilket osökt får mig att tänka på nåt helt annat:
Generellt lär sig pojkar under uppväxten att fysisk smärta inte dödar.
De leker lekar som gör ont, de bränner sig, de skrubbar sig, de faller och de överlever.
Jag tycker inte om att måsta lära mig det som vuxen, genom en tand som inte går att smärtlindra. För innan jag har FATTAT så tror jag ju. Att jag dör. Tjurigt.
Å andra sidan lär vi oss väl, vi flickor, att smärta INUTI inte dödar.

Men varför kan vi inte få lära oss alltihopet, allihopa?

Lev mjukt
(och gå till tandläkaren I TID)
/Lotta

Dag 30 – Ett sista ögonblick.

Det sista temat på min lista.
Och jag har ingenting att säga om det.
Eller snarare alldeles för mycket.

Lev mjukt
/Lotta

Dag 29 – Mina ambitioner.

Jag har inte särskilt höga ambitioner. Jag har inga planer på karriär, och jag roas inte av statusjakt.

Jag vill försöka hitta såpass balans i mitt liv att jag har ork att LEVA det, och inte bara överleva. Och jag vill kunna dela med mig av det jag har, i större utsträckning än jag kan göra nu.

Det är inte svårare än så.
Inte enklare heller.

Lev mjukt
/Lotta