Mänskligheter.

Jag har en vän. Hon är yngre än jag är, och hon har en elak sjukdom. Jag tycker väldigt mycket om henne. Men istället för att höra av mig till henne så glömmer jag bort att hon finns. Min hjärna försöker skydda mig från att vara ledsen och ha ont inuti, och fattar inte att den samtidigt tjyvar viktig tid med min vän.

Vad vill jag ha sagt med det?
Jag vill kanske påminna dig, och mig, om att vi är människor. Och därmed mänskliga. Inte ett dugg perfekta, hur mycket vi än kanske skulle vilja.
Jag tycker om människor just för deras mänskligheter.
Jag försöker tycka om mig själv trots mina egna.

Jag vill kanske påminna dig, och mig, om att saker och ting inte alltid är vad de verkar vara. Att ilska kan vara förklädd ledsenhet. Att kärlek kan bete sig som likgiltighet.

*

Jag har funnit ett trick för att överlista min listiga hjärna.
Jag har satt en påminnelse i mobilen som larmar då och då och påminner mig om att jag har en vän som jag tycker om.
Schemalagd kärlek.
Icke desto mindre, kärlek.

*

Lev mjukt (och hitta vägar att leva med dina mänskliga märkligheter - du kan slå på dig själv för att du inte gör perfekt, eller göra det lilla du kan.. vilket väljer du?).
/Lotta