G som i Gränser.

Alltså, jag tycker att det är jättesvårt. Det är ju förresten därför jag gör den här konstiga alfabetsleken. För att markera några av mina gränser. Vad jag tycker och tänker om saker och ting. Vem jag är. Men det är läskigt att våga välja mig, mitt, jag och riskera älskade människors ogillande.

Jag har nyligen tagit bort min älskade hund. Inte egentligen för hennes skull, utan för min. Hon for illa av att inte få tid och utrymme här hemma, men hon hade nog 'klarat det' tills livet blir lite mer hanterbart igen. Det är jag som inte klarar att se henne fara illa. Jag klarar inte att jag inte räcker till för henne. Jag klarar inte att inte slå på mig själv för det, och min depression jublar och vräker sig i att få mitt självförakt serverat så enkelt.
Jag tog bort henne för min skull, och för Hjalmars skull.
För att den här depressionen är glupsk och djup och för att jag får slåss tillräckligt hårt ändå för att inte sväljas helt av den.

Min make (jag gillar verkligen att använda det uttrycket - ännu en fördel med att gifta sig, förutom att man får pussas..!) tyckte att det var ett drastiskt beslut. En av mina allra bästa vänner tycker detsamma. Det får de tycka (herregud JAG tycker ju att det är ett drastiskt beslut! Men ett drastiskt beslut som behövdes). Jag älskar dem ändå. Men jag är glad att jag vågar välja mig, när det verkligen behövs. Med lite mer träning vågar jag göra det även när det gäller mindre saker.

Lev mjukt (och gör det du behöver)
/Lotta - som förresten på tal om mindre saker har beställt två par haremsbrallor, och äntligen fått tummen ur och fortsätter att tova ull-dreads så att det räcker till hela huvet.