C som i CP.

...eller 'vad läskigt det är med tankar och uttryck som biter sig fast i ens hjärna fast man inte längre har plats för dem'. Till exempel det här med CP. Min (halv)systers (halv)syster har en CPskada. Jag är väldigt medveten om vad det innebär och inte. (Förutom att hon har en CPskada är hon förresten flerbarnsmor, maka, författare, bodensare (men bra ändå) och jävligt rolig. Bland annat). Likafullt så tänker min hjärna ofta när jag blir förbannad på nån korkad beslutsfattare eller förvirrad tjomme i trafiken: Sååå jääävla CPskadad! För det var uttrycket som gällde när jag växte upp. Det var vad jag hörde, det var vad jag sa. Och det sitter därinne och ugglar i huvet och dyker upp igen när jag minst anar det.

Och det här med amningen. Fastän jag tycker att jag är väldigt up to date med hur det faktiskt ligger till med barn och deras behov av att tutta, så händer det att jag tänker om min son: 'Men - är han verkligen hungrig redan IGEN?'

Så fast jag vet att Hjalmar tuttar när han är hungrig, när han är törstig, när han behöver närhet och tröst och för att öka eller upprätthålla mjölkmängden och av en hoper andra skäl, och fast jag vet att min systers CPskada inte gör henne mindre intelligent eller påverkar hennes förmåga att fatta vettiga beslut (hon går alltså inte att jämföra med korkade makthavare), så flipprar sånt här skräp omkring och spökar långt efter att det egentligen liksom.. lämnat min värld.

Varför funkar jag så? Funkar ni också så? Vad ska det vara bra för? 'kliar sig förvirrat i huvet'

Lev mjukt (och städa bort gammalt skräp om du kan)
/Lotta