Annorlunda.

För det mesta är jag tillfreds med att vara annorlunda.
När det gäller vissa saker är det tillochmed nåt jag oftast är glad och stolt över.
Men ibland vill jag bara vara som alla andra.
Inte sticka ut.
Inte vara konstig och besvärlig.
Bara bara vara som alla andra.

Ibland infaller oftast när jag vill att nån ska tycka om mig.
En skräprest av den låga självkänslan från förr.
Om man är gillad är man garanterad att få vara med och leka.
Om man inte är gillad, så kaaan man lyckas få vara med, om man inte sticker ut. Om man håller sig lite i bakgrunden. Om man framförallt inte är BESVÄRLIG.

Upptäckte för någon dag sen att de rymligaste byxorna i garderoben inte var bekväma att sitta i om gylfen är stängd. Jag har anpassat mitt ätande, så att det är så 'svensson' som det går utan att falla utanför vad som är LottaHalal.
Jag har balanserat omkring på ramarna för hur jag tål med att äta utan att trigga igång ett återfall i matmissbruket. Och jag ska verkligen inte vara uppe på ramarna och vingla omkring. Jag ska vara MITT I. Mitt i, där jag tål att snubbla utan att falla UTANFÖR.

Otroligt tacksam att byxorna gjorde mig uppmärksam på att nåt var fel, INNAN jag snubblade över kanten. Vad fånig jag känner mig. När var jag på ett OA-möte senast? Vilka fler av mina verktyg har jag släppt taget om? Och varför?

Nu har jag tassat tillbaka till det där 'mitt i'.
Och funderat kring känslorna. Värdet. Dugandet.

Påmint mig om vad det är jag behöver göra för att inte hamna i samma situation igen.
Påbörjat görandet. Bara resten kvar. :)



Lev mjukt (och acceptera den du är)
/Lotta