Lugn.

Förut var det lätt som en plätt att köra 120 mil.
Nu är det INTE det.


Kroppen är helt slut, och huvet verkar ha gått i spinn.
Stört omöjligt att somna.
Försöker föreställa mig min mammas röst:

Det var en gång en pojke som inte ville gå till skolan...

Lev mjukt (och skapa många mjuka minnen)
/Lotta

Bilden: Också ett mjukt minne.

Annorlunda.

För det mesta är jag tillfreds med att vara annorlunda.
När det gäller vissa saker är det tillochmed nåt jag oftast är glad och stolt över.
Men ibland vill jag bara vara som alla andra.
Inte sticka ut.
Inte vara konstig och besvärlig.
Bara bara vara som alla andra.

Ibland infaller oftast när jag vill att nån ska tycka om mig.
En skräprest av den låga självkänslan från förr.
Om man är gillad är man garanterad att få vara med och leka.
Om man inte är gillad, så kaaan man lyckas få vara med, om man inte sticker ut. Om man håller sig lite i bakgrunden. Om man framförallt inte är BESVÄRLIG.

Upptäckte för någon dag sen att de rymligaste byxorna i garderoben inte var bekväma att sitta i om gylfen är stängd. Jag har anpassat mitt ätande, så att det är så 'svensson' som det går utan att falla utanför vad som är LottaHalal.
Jag har balanserat omkring på ramarna för hur jag tål med att äta utan att trigga igång ett återfall i matmissbruket. Och jag ska verkligen inte vara uppe på ramarna och vingla omkring. Jag ska vara MITT I. Mitt i, där jag tål att snubbla utan att falla UTANFÖR.

Otroligt tacksam att byxorna gjorde mig uppmärksam på att nåt var fel, INNAN jag snubblade över kanten. Vad fånig jag känner mig. När var jag på ett OA-möte senast? Vilka fler av mina verktyg har jag släppt taget om? Och varför?

Nu har jag tassat tillbaka till det där 'mitt i'.
Och funderat kring känslorna. Värdet. Dugandet.

Påmint mig om vad det är jag behöver göra för att inte hamna i samma situation igen.
Påbörjat görandet. Bara resten kvar. :)



Lev mjukt (och acceptera den du är)
/Lotta

Lyx och överflöd.

Skogen full av bär, och på gården finns krusbär och hallon och vackra vackra röda vinbär. Nånstans i det vildvuxna ska det också finnas svarta vinbär, kanske ger jag mig ut på upptäcksfärd idag. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg var det är jag sett en vinbärsbuske till, i forntiden innan vildväxandet tog fart.
Ska titta till körsbärsträden också och se hur de har det.

Jag är glad att jag inte bor i villa eller radhus.
Jag måste inte ta beslut jag inte hunnit fatta, eller orka det jag inte kan, av oro för vad nån ska tycka eller tänka.
Gården och jag får lära känna varann i Lottisk Långsamtakt, och det är OKEJ.
Vad fint. :D

Lev mjukt
/Lotta, bortskämd och välsignad

Notering.

Livet är så himla fint.
Och jag har bakat skorpor.
För första gången.

Inte sista.

Lev mjukt (och upptäck nya glädjor)
/Lotta

Dona å fippla.

Ah, det är hårt att vara Längtanstorpare. Rensa sten där det ska sås gräsfrön, där förut bara lera och traktorspår fanns. Titta på vackra blommor. Sticka långa koftor i favoritgarnet. Äta hallon. Klappa katten. Försöka hitta klickermanicken, och sedan ha roliga träningsstunder med svartahunden. För att inte tala om alla kafferaster man tvingas ha.

Snälla, rädda mig inte. :D

Läste någonstans:
Vilka är dina fem viktigaste passioner i livet?
Vad har du gjort idag för att kunna ägna dig mer åt dina passioner?

Tål att tänkas på.
Jag behöver påminna mig hela tiden.
Om att det är MITT liv. Som ska fyllas med det som är jag, om det ska vara lönt.
Det är så lätt att halka fel och hamna vilse, om man inte ser sig för.

Lev mjukt (och ta reda på vad som är viktigt för DIG)
/Lotta

Ny lust, ny ork, ny glädje.

Tänk vad en igenfylld vallgrav kan göra!
Plötsligt både vill och orkar jag igen, om än lite åt gången.
Sockerärten har fått en klätterställning.
Och jag har slagit mig fram genom djunglen så att man både hittar (och tar sig fram till) rabarbern och komposten. Det ser till och med mer massakerartat ut än det brukar, eftersom det gömmer sig stenar och jordhögar här och där, och vackra slingerväxter binder ihop alltihopet på det mest intrikata vis.Så jag får använda en underligare teknik än vanligt. Men man tar sig i alla fall fram. Snyggt, det får det bli i framtiden.
De växter som bor i krukor har fått flytta till soliga lä-hörnan.
Påbörjade deras flytt igår, och idag fick resten av dem komma på plats också.
Några tomater har jag minsann på en av plantorna!

Och äpplen i äppelträden.
Fint. :)

De där slingerväxterna som så gärna vill växa kring området där rabarbern bor, funderar jag på att fixa en klätterställning till. Men det blir också i framtiden, när det grävts och körts färdigt, och jag lyckats härja runt med lien såpass att jag ser hur gården faktiskt ser ut.
(Det är en grävmaskin och grejar där precis nu, jag hoppas att han inte mejat ner min stackars rabarber. Bäst jag går ut och kollar...)

Lev mjukt (bland kirskål och nässlor)
/Lotta

Hem, ljuva hem.

Jag kom hem från min flykt/semester, full av strategier för att hantera att mitt fina Längtanstorp är ett byggarbetskaos i en lerpöl. Och vad fick jag se?
Vallgraven som löpt runt hela huset, är borta. Äntligen! Och lerpölarna och traktorspåren likaså. Jag har en GÅRD. Mitt hem är ett HEM igen.
Och brädstumpar och andra bevis på att det fortfarande byggs och grejas, finns nu i mer samlat skick istället för utspritt över gården. Lycka!

Första bilden: Krusbär och hallon som lever tillsammans.
Man måste inte vara så himla lika. Den ena kan vara grön och blank och spänd. Den andra kan vara röd och fluffig och mjukmatt. Det går att trivas ändå.

Lev mjukt (och njut av det som njutas kan)
/Lotta

..goanostit!

Jag fick mejl från skolan idag - den distanskurs i lulesamiska jag anmält mig till (för andra året i rad) BLIR AV i höst! Hurra!

Det fattas mig, mitt samiska. Det grämer mig att mammas farmor och farfar valde att 'bli svenska' och därmed, långt innan jag ens föddes, sno mig på språk och kultur. Jag förstår att det var för att överleva. Men det grämer mig ändå.

Hursomhelst så fattas det mig, som sagt.
Så jag pusslar. Det är förresten 'pusslar' det där ordet i inläggets titel ska betyda. 'Goanostit'. Jag vet inte hur man säger 'jag', så det får räcka med att det står pusslar. Som ni märker behöver jag verkligen språkkursen. :p

Första biten i pusslet var att lista ut vilket språk jag 'borde' lära mig. Farmor kom nerifrån Malå. Så sydsamiska vore ju det mest logiska? Men den plats hon kom att bo på var Porjus, och det är där jag har mina rötters tunna trådar fästade. Så därför fick det bli lulesamiska. Det kändes mest Lottarätt, när jag vridit och vänt klart på funderingarna.
Jag kommer hur som helst inte att hitta alla originalbitarna till pusslet. En del kanske, men andra får jag försöka snickra ihop själv och måla i så rätta färger jag kan. Det kommer att bli ett alldeles eget pussel. Mitt.
Och jag tänker att när jag lägger den här första biten, så vet jag bättre vad som är nästa bit att leta fram. En sak i taget. :)

Bilden: tatuering på min vänstra handled.

Lev mjukt
/Lotta, gladmjuk inuti.

Måndag morgon.

Som vanligt undrar jag: vad är det för växt?
Just den bilden är tagen hos en vän, men när jag kom hem från henne upptäckte jag att jag minsann hade precis likadana jag med. Men vad är det vi har?

Det går framåt med utbyggnaden. Medan jag sitter och skriver så lyssnar jag på ljuden av en rörmokare som grejar och donar. Vetskapen om att bygget inte kommer att bli klart på länge än dämpar dock min glädje en smula. Snickisarna kommer snart att försvinna på fyra veckors semester. Om jag har riktigt tur så är det tillräckligt mycket gjort då för att man ska kunna slänga in en toastol (som jag isf får spola i med hjälp av hink).

Jag är trött och låg.
Ska ge mig lite frukost och sen försöka somna om en stund, så kanske livet är lite gladare när jag vaknar. Håll tummarna.

Lev mjukt
/Lotta