När vattenskålen känns för trist kan man gå ner och sörpla lite ur sjön.
Och så kan man ta med matte ut i skogen. Om och om igen. Några steg bara, så vips är man där! Och matte mummelsjunger och stryker med handen över en eller annan tall, eller blir stående och bara glor över hur vackert solen leker med de bruntorra ormbunkarna. Ibland cyklar hon. Upp, ner, hit, dit, på de fina små skogsvägarna bortom vägbommen. Då får man springa och skutta och vricka på rumpan!
Ja, ett riktigt hundliv är det, här på tillflyktsorten. Verkligen. :D
Lev mjukt (och sörpla ditt vatten från bästa ställena)
/Svartahunden, med lite hjälp av Lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar