Vägen är målet?

Jag längtar oerhört efter torpet. Nästan så att jag redan flyttat dit, fast inte fysiskt. Ser mina barfötter i gräset, morgonsolen, kaffemuggen. Ser gladstövlarna. Råkallt och surved. Spinna ull. Mata djur. Äta djur.

Jag längtar så att jag nästan inte lyckas njuta av här och nu.
Det är dumt. Det är ju här och nu jag lever.

Så - här och nu:
..så gör inte magen ont längre, utom när den tvärsväller jääääääättemycket. Då känns det som att jag ska spricka i ärret. Det ska jag förstås inte. Men känns så gör det i alla fall.
..har jag snart tillräckligt långt hår för att försöka fläta in ulldreads. YAY!!
..orkar jag promenera mycket längre med jycken. Fortfarande absolut inga långpromenader, men i alla fall mer än en snabbrastning!
..är jag jäääääääääättekär i allt det fina och bra som hänt, och kan inte se mig mätt på 'nya' magen. Längtar tills jag får provspringa den! Men tills dess är det fint att stryka lite på den och känna som jag känner.

Kärlek, mina fina.