Upptäcker att det där envisa görandet, helst när man absolut inte SKA, det har jag lyckats ärva. Är redan hemma hos mig själv - två nätter på sjukan och en hos pappa - och idag har jag klättrat i soffan och grejat med ampelblomman i vardagsrumsfönstret. Jag stretchar hur lång tid det tar mellan mina panodil-givor, och när jag är utmattad gör jag LITE TILL.
Var kom det här beteendet ifrån?
Och när?
***
På onsdag (i övermorgon) är det dags att åka till Sunderbyn för att ta stygnen på mitt halvmetersärr. Jag längtar tills det är gjort. Dels för att det känns tryggt att någon tittar närmare på alltihopa igen. Dels för att det blir lättare att lufta magen när jag har bytt från den här inpackningen av elastiska bindor, vadd och konstiga förband, till en gördel. Och den längtar efter att bli luftad, tro mig. Och dels för att det är ett tillfälle att ställa konstiga frågor igen. Jag är full av konstiga frågor.
***
Jag är inte bara full av frågor.. jag är också oerhört lycklig. Jag har det vackraste ärr som någonsin skådats. Jag längtar så det värker i hjärtat efter att få springa. Jag gråter av längtan och glädje. Irriterande nog nästan hela tiden. Gråter, och gör saker som jag inte ska.
Jag tror att de opererat bort lite känslomässigt skinn också - jag känner mig hudlös och feberkänslig på alla sätt och vis. Alldeles.. darrig. Och ny.
Var rädd om mig.
***
Kärlek, mina fina.
/Lotta
Björkskatter
4 år sedan
Livet är underbart!
SvaraRaderaOch glöm nu inte, man får det man ber om - så var specifik!!
Kram
Hmmm, fresten.... När Hallon ringde och frågade mig varför jag blivit sjukskriven (då, för länge sedan) Svarade jag andfått: "Jo, de säger att jag gått in i väggen". "Vad gör du egentligen just nu", frågade H. "Tvättar fönster", svarade jag lite skamset.
SvaraRaderaDet där lite till, känner jag alltså igen. Och jag har def fått det av mamma - min mamma.