maktlöshet

jag har muskelinflammationer, och är ordentligt överviktig
(mitt bmi ligger sisådär runt 38)
och har börjat försöka göra nåt åt båda de sakerna,
sakta och försiktigt,
eftersom jag vill gå massageterapeututbildning nästa höst
och då behöver jag att kroppen orkar med

problemet är att jag är matmissbrukare
så när jag drog ner på sockret (för att inte mata inflammationerna)
så började mina sjuka tankar bubbla
och jag kan säga emot mitt huvud en stund
men efter ett tag tar min motståndskraft slut
och jag åker med i tankekarusellerna

jag blir själv triggad av vad andra skriver
om det här ämnet, så jag går inte in på detaljer

MEN
eftersom jag är maktlös inför matmissbruket
så lämnar jag över kontrollen till någon annan
nån som tänker friskt och bra
och konsekvent

återgår således till att äta efter matplan
och jag vill gärna vara med och skapa den
men när det kommer till själva ätsituationen sen
så ska jag helt enkelt bara lyda matplanen

oavsett hur jag känner inför det

och jag ska träna efter träningsschema
varken mer eller mindre

oavsett hur jag känner inför det

det är bara att inse.
jag kan inte själv.

***

jag är rädd för att vara den jag är
och DÄR jag är
jag är rädd att bli lämnad
övergiven
avvisad

men om jag är någon annan
något annat
om jag döljer och förvränger mig
så lämnar jag mig
överger mig
avvisar mig

och det går ju faktiskt inte
mig själv ska jag leva med hela livet
jag måste se till att jag har en bra relation med mig
att jag litar på mig och är trygg med mig

väljer människorna runtomkring mig BORT mig
för att jag är mig
så är det ju ändå inte MIG de tyckte om
utan någon annan
som jag ändå inte är

så jag vill vara MIG
så som jag är
äkta, 'genomskinlig', levande
oavsett vad det innebär för förändringar i mitt sociala liv
eller vad som kanske går mig förbi
för att det inte var menat för mig

men det är krångligt,
det här med att vara människa