Åtta veckor kvar till beräknad förlossning. De senaste tre veckorna har jag varit förkyld. Nu börjar det lätta men det har varit hyfsat irriterande att vara så slut. Jag som tyckte att jag var tillräckligt utmattad redan innan förkylningen. Jag har hasat omkring som en zombie (Vackermannen korrigerar: En zombie som har svalt en integralhjälm.), hemma när Vackermannen varit hemma, och annars hos svärisarna. Svärmor har vandrat svartahunden, lagat mat, lyssnat på mitt yrande, tittat på mitt stickande, skottat gården helt själv, stått ut med att jag tjyvat sista slurken kaffe heeela tiden och varit allmänt alldeles underbar. Jag har snorat, hostat, somnat, vaknat, somnat, stickat, somnat. Och tjyvat sista slurken kaffe. Nu är jag stationerad i svärisarnas gäststuga igen eftersom sambon åkt iväg för ännu en veckas jobb.
Mellan tupplurarna har jag fortsatt med förberedelserna inför Yllefödelsen.
Eller ska jag vara riktigt petig så är det inte bara mellan tupplurarna - jag verkar nämligen ha upptäckt att man kan bearbeta saker genom att mardrömma om dem. Jippie.
Men om det bidrar till en bättre förlossningsupplevelse i slutänden så okej då.
Ja, sånhär är jag två månader innan. Uppenbarligen.
Trött, snörvlig och inte så lite gnällig.
Och väldigt kissnödig. Typ jämt.
Och jag vill bara berätta:
Ja, det GÅR att vara gnällig OCH tacksam.
Man kan tillochmed vara tacksam för precis samma grejer som man är gnällig över.
Visst är det häftigt? :D
Bilden: Jag stickar. Som vanligt. Men det är inte det som är grejen. Ser du den där blårutiga filten? DET förstår du, det är Vackermannens bebisfilt. Från när han var en lillunge. Tänka sig. Att han har varit det. Och snart får Ylle vara det, i hans filt. Jag blir alldeles knäsvag av blotta tanken.
Lev mjukt (och hitta fina saker att återbruka)
/Lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar