I trettiotredje veckan..

I standardläge i svärisarnas soffa. Jag presenterar för er: Integralhjälmen. Eller om det kanske är ett bowlingklot. Jag minns förut, när vi trodde att det var ett Ylle vi hade därinne i magen. Det var tider, det.

Hur får man ett bowlingklot att vara kvar i en bärsele?
Hur får man ens ut ett bowlingklot? Ett litet gulligt barnhuvud verkar ju vara nemas problemas i jämförelse. Och innebär det här att vi måste skaffa käglor?

*

Jag verkar ha fått för mig att jag ska vara lite fin när det är dags att föda barn. Typ ha nått ner för att fila fötterna, och kanske ha låtit nån forma till ögonbrynen lite eh.. kvinnligare. Göra stora vår-epileringen av benen. Kanske sätta upp håret i den otroligt klädsamma ekdunge-frisyren jag roar mig med då och då när håret är på utväxt.
Varför, undrar jag förvirrat.
För å ena sidan är ju inte de mest välformade ögonbrynen i världen med och tävlar mot ATT FÖDA BARN när det gäller kvinnlighet. Jag kommer per automatik att vara ungefär så extremt jättemycket kvinna som det bara går. Och å andra sidan, när jag ligger/sitter/står/whatever där och krystar så att blodkärlen sprängs i ögonen och låter som om jag försöker att desperat vinna mot Karelin så hjälper det inte hur epilerade mina ben än är. Jag kommer I N T E att se ut som nån glamourdrottning.
Jag hänger verkligen inte med. Hur tänker jag? Och framförallt VARFÖR tänker jag så?
När det finns VIKTIGA saker att förbereda, varför tar DETTA plats?

Jaja. Jag behöver inte förstå allt. Och det finns nog tid både för de 'viktiga' förberedelserna, och de här som jag inte riktigt förstår mig på. Jag kan gott gå mig till mötes även med sånt jag inte tycker verkar viktigt. Särskilt om det varken kostar särskilt mycket tid eller pengar.
Kanske blir jag jättestark och modig av att ha massa små tofsar fulla huvet? Kanske blir jag skarp i konturerna och sätter gränser helt plättlätt, om jag inte är luddig om benen? Kanske behöver jag helt enkelt ENKLA uppgifter att klura på, som kontrast till de krångligare och mer komplexa? Man vet aldrig.
Jag får väl helt enkelt lita på att det finns nåt syfte.

*
Och jag får också så gott det går lita på att min värld nån gång i framtiden återigen blir större än omkretsen på min Yllemage. Det ska visst vara såhär just nu.

*

Jag är bortskämd och välsignad.
Jag har Vackermannen, vi har ett Ylle i magen, jag bor i Sherwoodskogen och livet är snällt.
Ganska ofattbart är det, alltihopa.
(..och hon var såååå lycklig.)

Lev mjukt
/Lotta