I trettiotredje veckan..

I standardläge i svärisarnas soffa. Jag presenterar för er: Integralhjälmen. Eller om det kanske är ett bowlingklot. Jag minns förut, när vi trodde att det var ett Ylle vi hade därinne i magen. Det var tider, det.

Hur får man ett bowlingklot att vara kvar i en bärsele?
Hur får man ens ut ett bowlingklot? Ett litet gulligt barnhuvud verkar ju vara nemas problemas i jämförelse. Och innebär det här att vi måste skaffa käglor?

*

Jag verkar ha fått för mig att jag ska vara lite fin när det är dags att föda barn. Typ ha nått ner för att fila fötterna, och kanske ha låtit nån forma till ögonbrynen lite eh.. kvinnligare. Göra stora vår-epileringen av benen. Kanske sätta upp håret i den otroligt klädsamma ekdunge-frisyren jag roar mig med då och då när håret är på utväxt.
Varför, undrar jag förvirrat.
För å ena sidan är ju inte de mest välformade ögonbrynen i världen med och tävlar mot ATT FÖDA BARN när det gäller kvinnlighet. Jag kommer per automatik att vara ungefär så extremt jättemycket kvinna som det bara går. Och å andra sidan, när jag ligger/sitter/står/whatever där och krystar så att blodkärlen sprängs i ögonen och låter som om jag försöker att desperat vinna mot Karelin så hjälper det inte hur epilerade mina ben än är. Jag kommer I N T E att se ut som nån glamourdrottning.
Jag hänger verkligen inte med. Hur tänker jag? Och framförallt VARFÖR tänker jag så?
När det finns VIKTIGA saker att förbereda, varför tar DETTA plats?

Jaja. Jag behöver inte förstå allt. Och det finns nog tid både för de 'viktiga' förberedelserna, och de här som jag inte riktigt förstår mig på. Jag kan gott gå mig till mötes även med sånt jag inte tycker verkar viktigt. Särskilt om det varken kostar särskilt mycket tid eller pengar.
Kanske blir jag jättestark och modig av att ha massa små tofsar fulla huvet? Kanske blir jag skarp i konturerna och sätter gränser helt plättlätt, om jag inte är luddig om benen? Kanske behöver jag helt enkelt ENKLA uppgifter att klura på, som kontrast till de krångligare och mer komplexa? Man vet aldrig.
Jag får väl helt enkelt lita på att det finns nåt syfte.

*
Och jag får också så gott det går lita på att min värld nån gång i framtiden återigen blir större än omkretsen på min Yllemage. Det ska visst vara såhär just nu.

*

Jag är bortskämd och välsignad.
Jag har Vackermannen, vi har ett Ylle i magen, jag bor i Sherwoodskogen och livet är snällt.
Ganska ofattbart är det, alltihopa.
(..och hon var såååå lycklig.)

Lev mjukt
/Lotta

Vila, vila, vila...

Åtta veckor kvar till beräknad förlossning. De senaste tre veckorna har jag varit förkyld. Nu börjar det lätta men det har varit hyfsat irriterande att vara så slut. Jag som tyckte att jag var tillräckligt utmattad redan innan förkylningen. Jag har hasat omkring som en zombie (Vackermannen korrigerar: En zombie som har svalt en integralhjälm.), hemma när Vackermannen varit hemma, och annars hos svärisarna. Svärmor har vandrat svartahunden, lagat mat, lyssnat på mitt yrande, tittat på mitt stickande, skottat gården helt själv, stått ut med att jag tjyvat sista slurken kaffe heeela tiden och varit allmänt alldeles underbar. Jag har snorat, hostat, somnat, vaknat, somnat, stickat, somnat. Och tjyvat sista slurken kaffe. Nu är jag stationerad i svärisarnas gäststuga igen eftersom sambon åkt iväg för ännu en veckas jobb.

Mellan tupplurarna har jag fortsatt med förberedelserna inför Yllefödelsen.
Eller ska jag vara riktigt petig så är det inte bara mellan tupplurarna - jag verkar nämligen ha upptäckt att man kan bearbeta saker genom att mardrömma om dem. Jippie.
Men om det bidrar till en bättre förlossningsupplevelse i slutänden så okej då.

Ja, sånhär är jag två månader innan. Uppenbarligen.
Trött, snörvlig och inte så lite gnällig.
Och väldigt kissnödig. Typ jämt.
Och jag vill bara berätta:
Ja, det GÅR att vara gnällig OCH tacksam.
Man kan tillochmed vara tacksam för precis samma grejer som man är gnällig över.
Visst är det häftigt? :D

Bilden: Jag stickar. Som vanligt. Men det är inte det som är grejen. Ser du den där blårutiga filten? DET förstår du, det är Vackermannens bebisfilt. Från när han var en lillunge. Tänka sig. Att han har varit det. Och snart får Ylle vara det, i hans filt. Jag blir alldeles knäsvag av blotta tanken.

Lev mjukt (och hitta fina saker att återbruka)
/Lotta