Hurra!

Jag överlevde tandläkarbesöket!

Och den tanden jag trodde var så illa ute, den är bara trasig, inte nåt hål i. Så den behöver bara byggas på, där den gått sönder. Inget 'lagande', ingen rotfyllning, ingen utdragning. Faktiskt hade jag inte ett endaste hål i nån endaste tand i hela munnen! Två nya tider fådda - en för att fixa till den där tanden, och en för att ta tandsten. Det är allt! :D

Heja munnen!

Lev mjukt (och glöm inte att fira dina segrar)
/Lotta

Lotta älskar Lotta.

Imorgon ska jag till tandläkaren. Det är min belöning för att jag varit matnykter i tre år. En väldigt konstig belöning, med tanke på hur livrädd jag är för tandläkare. Men det känns rätt och bra ändå. Fastän jag mår illa och fastän jag gråter en skvätt då och då och fastän jag är rädd rädd rädd.

Just imorgon är det 'bara' undersökning.
Men sen är min tanke att det ska tas tandsten, och att en tand som är lite illa ute ska räddas (lagas), dras ut eller rotfyllas. Beroende på hur illa ute den är.

En vän följer med och håller mig i handen.
Jag litar stenhårt på att hon skallar tandläkaren om han ignorerar mig eller kör över mig eller gör illas eller beter sig dumt. Men jag hoppas att det inte behövs nån skallning alls, utan att den tandläkare jag blivit rekommenderad faktiskt är riktigt bra för räddisar.

Bilden: sist jag hade anledning att besöka tandläkare. Infektion under en tand, flerdubbla penicillinkurer, uppsprättat tandkött utan bedövning och till sist utdragning av tanden under sedering (som inte fungerade).
Det gjorde inte min rädsla MINDRE.
Jag har jobbat som ett skållat troll för att göra just det. Rädslan mindre. Och i ett nafs lyckas obetänksamma människor i maktposition krascha alltihopet.
Jag hoppas att jag lyckas jobba vidare med att komma tillrätta med rädslan.
Jag hoppas att jag har hittat en tandläkare som i värsta fall åtminstone inte kraschar alltihopa ännu mer, och i bästa fall är en toppenhjälp i rädslejobbet.
...jag hoppas att jag kan somna inatt.

Lev mjukt (och bängla envist med rädslorna så att de inte tillåts styra livet)
/Lotta

Inspiration.

Jättetrött, men hjärnan har fått för sig att det är precis just nu den ska vara full av inspiration och idéer kring.. ja, det mesta. Inredning av pysselrum, barnboksskriveri, handarbetsprojekt, växthusbygge..

Jag ska göra ett försök att söva mig, men det är inte helt osannolikt att jag imorgon bitti upptäcker att jag sitter med skissblock och penna och fortfarande ritar och skriver och funderar och inte har sovit ett endaste dugg!

Bilden: Det är dags för min underbara sköngröna hörnsoffa från 70-talet att hitta ett nytt hem. Hör av dig om du vet någon som behöver den. (Hämtning i Aneby-trakten är vad som gäller.)

Lev mjukt
/Lotta

Om igen.

Så är Längtanstorpet uppsagt. Det blev för fel, alltihopa. För mycket kaos, för mycket väntan och strul. För litet livsrum och för mycket utmattning. Synd på ett ställe med så mycket potential-att-bli-ett-Lottiskt-paradis.

Jag försöker tänka att det kanske aldrig var meningen att jag skulle bo där (det känns mindre sorgligt så, än att tänka att det visst var meningen, men gick åt pipan ändå). Att torpets syfte var att sammanföra mig och vackra mannen. För utan torpflytten hade jag sannolikt aldrig träffat honom.

Jag är visst en liten nomad, trots att längtan är att bli bofast.
Att hitta en plats som hjälper mig att orka leva, och inte blir ännu en av de saker som gör att jag får ägna dagarna åt att överleva. Man skulle kunna tro att jag har extremt höga krav. Men inte ens det stämmer. Det är inte så mycket som behövs, faktiskt. Lugn och ro. En trygg plats att landa på. That's it.

Just nu behöver jag dock inte jaga något nytt.
Jag har en trygg plats. Jag har lugn och ro.
I vackra mannens hus och famn.
Jag hoppas att om jag ska leva mera nomadliv, så gör jag det med hans hand i min.
Men man kan aldrig så noga veta. Det är en del av tjusningen med livet.
Att det inte finns nåt facit.
Man kan bara vara sig, så gott man kan.
Och åka med.

Lev mjukt
/Lotta

Liten glädjerapport.

Har hittat tolvstegsmöte i pojkvänsstaden. Lokalen lätt att hitta till, många människor på mötena och skön stämning i gruppen. Hurra! Jag har saknat möten!

Distanskursen i lulesamiska som förra året inte blev av, detta året först SKULLE bli av men sen inte blev det och sedan återigen KANSKE skulle bli av...? Jo, den BLIR av! Den startar i slutet av oktober med en fysisk träff, i Jokkmokk. Den träffen har jag svårt att tro att jag kommer att kunna vara med på. Men det går ju ändå. I och för sig hade det varit fint att möta de andra deltagarna (och lärarinnan Sara) i verkligheten, men jag får trösta mig med att det i alla fall inte kommer att avhandlas just nåt mer än kursens upplägg samt lite detaljer kring hur inloggning och liknande funkar i det som kommer att vara vårt klassrum-på-nätet.

Livet är mjukt och snällt, och jag är bortskämd och välsignad.
/Lotta