Fast mark under fötterna...

Jodå, jag blev pensionär. Och jodå, jag flyttade till torpet. Precis lika kär i det när jag såg det i verkligheten som när jag föll för bilderna på det. Och gården det står på är en paradisgård.
Jag flyttade, och landade. Inte en såndär smidig liten landning, utan förstås en kraschlandning. En rejäl sådan.
Men den var av den goda sorten. En krasch som städar och bygger upp.
Och nu, när den är över, så har jag fastare mark under fötterna än.. än på urminnes tider.

Paradisgården ska säljas, så jag kan bara bo kvar i torpet till slutet av augusti.
Det är sorgligt, men det är okej. Det finns en annan plats för mig.
Jag kom mig i alla fall iväg från förvaringsboxen i stan.
Och när jag nu letar mitt nästa boende, så vet jag mer om vad jag vill ha och behöver.

Dessutom - den där fasta marken jag yrar om, den skulle jag inte ha kommit till om det inte vore för torpet, gården och människorna där. Så jag tackar helt enkelt Gud, Moder Jord, Universum, den högre kraften eller vad man nu vill kalla det, för min stund i paradiset.

Och går vidare med tillförsikt.