Och nu börjar det vara dags för mig att åka hem 'på riktigt'. Jag har följt med på mannens jobbresa i sisådär 2,5 vecka, passat på att mysa mellan arbetspassen, och haft några tillsammanssemesterdagar mitt i. Men nu är den sammanlagda bortatiden per dygn sisådär femton, sexton timmar för honom, så det känns inte som att vi får så värst mycket tid tillsammans ändå. Så jag tänker att jycken får vara prao de kommande två veckorna, och att jag tar tåget hem.
Jag längtar nämligen hem. Jag längtar efter att se hur det har gått för blomkålen och tomaterna och morötterna och rödbetorna. Jag längtar efter att prova röra ihop snäll men effektiv deo enligt ett nyfunnet recept, jag längtar efter att sy en meitai (ett mellanting mellan en bärsjal och en sele, kan man säga) till en vän som nyligen fått barn, jag längtar efter att tova fler av mina ulldreads i tvättmaskinen så att de kanske, kanske blir klara innan vi ska på bröllop i slutet av augusti. Jag längtar efter att träffa vänner som finns hemikring, jag längtar efter att träffa min stegarbetspartner och göra tolvstegsarbete ihop, jag längtar efter att gå på möte, jag längtar skogen och sjön och mitt eget kök och min egen säng.
Jag trodde inte att jag skulle längta hem. Jag tänkte att det var helt perfekt. Vara uppe i norr, där jag ju är 'hemma'. Och ha både Vackermannen och Svartahunden med mig. ÄNTLIGEN kommer jag att vara på ett ställe utan att längta till ett annat! Men tji fick jag. Jag längtar hem.
Fast det gör ingenting. Det betyder ju bara att Sherwoodskogen faktiskt betyder nåt för mig, bara i kraft av sig själv. Det är inte bara en plats där någon jag längtar efter håller till. Det är HEMMA.
Lev mjukt (och återvänd hem om du behöver)
/Lotta
bilden: ja.. Lotta LUVin. Det är jag, det. Mjuk och varm och med en tydlig röd tråd. Även om den sistnämnda kanske har mörkats länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar