lycka

Jag har chattat länge idag med en älskad barndomskamrat, och mellan sorgligt och jobbigt har vi skrattat tills tårarna sprutade och vi inte fick luft mellan skrattattackerna. Visst finns det mycket smärtsamt i minnesarkiven, men det finns oerhört mycket glädje också. Skönt.

***

I mitt nya ta-hand-om-mig-liv finns det mycket att göra. Det hjälper inte att ha årskort på Korpen om man har kroniska muskelinflammationer. Så jag jobbar från andra änden istället, och gör vad jag kan för att minimera inflammationerna. Tar det extremt lugnt och snällt, och medicinerar. Det är lite kämpigt, när jag helst vill träna, tänja gränserna, utmana.. men ska jag kunna göra det så MÅSTE jag göra det här först. Och dessutom börja min nya träningsperiod med att snällträna nästan helt utan utmaningar. Jag försöker fokusera på det långsiktiga, istället för att bara titta på hur trist det är på kort sikt. Håll tummarna för att jag klarar det.

äntligen vinter

Snön och mörkret.
Underbart.
Jag älskar kylan, promenaderna, värmeljusen, vännerna,
intimiteten och de delade måltiderna.
Jag älskar hur min hund blir valp på nytt
av det magiska vita som ligger på marken.
Jag älskar reflexer och blinkande små lampor som märker ut människor och djur, och jag älskar snöiga bilar på morgonvägarna.

***

ACoA har ökat till två möten per vecka, och jag försöker se till att få tid till båda två. Vi är fler i lokalen än vi varit på länge, och en ny stegarbetsgrupp har just startat. Jag sponsortränar, kan man väl säga, genom att vara resurs åt gruppen, och det är jättebra att ha en ständig påminnelse om att inte 'rädda världen' utan låta Gud sköta det jobbet. Det gör det busenkelt att inte falla i fällan ute i den vanliga världen heller.

I mitt eget stegarbete tassar jag just nu runt i steg 7 (i vilket Puh ödmjukt ber Gud avlägsna alla karaktärsdefekter, en i taget), och förundras - fortfarande - av hur mitt liv förändras, förbättras, förenklas.. hela tiden.

***

Tuni är 16 månader och en underbar galen monsterfjortis, som jobbar hårt på att ta och behålla platsen som Leader of the Pack. Tyvärr aspirerar ju jag också på den platsen, så hon har det lite jobbigt. Själv försöker jag undvika 'jobbigt', och ser hennes ansträngningar mest som utmaningar.

***

Kärleken?
Jag dras fortfarande till mer eller mindre omöjliga män.. men såvitt jag kan se så går det faktiskt åt rätt håll. Och tycker så pass mycket om mig själv att jag inte väljer att gå in i snurriga relationer bara för att jag är förälskad.
Man ska må BRA av en relation. Så är det tänkt. Tror jag. Nämligen.

Kärlek, vackra själar.
Massa kärlek.
/Lotta