K som i Konflikter.

Jag tycker de är jättejobbiga. Jag önskar att alla kunde tycka om mig, förstå hur jag tänker och känner, mina värderingar och hur jag agerar. Men i verkligheten finns det - ju - antagligen inte en enda en vars alla åsikter liknar mina. Eller vars tankar följer samma mönster. Kanske inte ens någon vars grundvärderingar har samma form.

Så om jag vill ha konturer, om jag vill ha åsikter, om jag vill vara LOTTA och stå för det... då får jag lära mig hantera det här med konflikter.

To thine own self be true.

Så var det ju. Och då får jag sluta upp med att svika mig själv.

Jisses, vad svårt det är, sånthär!

Lev mjukt (och dansa, dansa, dansa)
/Lotta

För den som inte förstod.

 

 

 

 Den här depressionen var aggressiv och intensiv, och jag slogs med självmordstankar i princip hela tiden varje dag. Inläggning var inte ett alternativ med Hjalmar i famnen. Och de mediciner som eventuellt skulle kunna ha bedövat mig tillräckligt, skulle inte ha varit kompatibelt med varken amning eller att helt enkelt ta hand om mitt barn. Jag älskar den där hunden på bilden. Få vet hur mycket. Men Hjalmar är viktigare än en hund, även om hunden är just den där. Och för Hjalmar så är jag viktigare än mycket annat, och därför är jag det för mig också.

 

Jag behövde ordentliga åtgärder för att hjälpa mig att överleva. Jag behövde att ansvaret över hunden inte längre låg på mig. Jag gjorde vad jag orkade och kunde för att omplacera henne eller ordna det tillräckligt bra på annat sätt, och jag gjorde det så länge jag tordes.

 

Jag behövde också se till att fylla ut mina konturer och vara JAG, på alla sätt jag kunde. Några sätt var hur jag ser ut. Och jag behövde göra allt jag kunde för att amningen skulle fungera.

 

Jag tänker inte be om ursäkt för de val jag gjorde. Jag tänker inte heller be om ursäkt för att jag inte har mer urskillning medan jag krigar mot en depression än att jag skriver om haremsbrallor och dreads i samma inlägg i min blogg som jag skriver om att jag tar bort min älskade hund. Och jag tänker inte be om ursäkt för att ingen fick chans att försöka övertala mig att INTE ta bort hunden, eftersom alternativet hade varit att ta bort MIG.

 

Du funderar på vem du tycker att jag är. Jag hoppas att du kommer fram till att jag är mänsklig, att jag är någon som har tagit så bra och genomtänkta beslut som varit möjligt under de omständigheter som varit, att jag är någon som aldrig någonsin kommer att ge upp Hjalmar eller mig själv men släpper taget om vadsomhelst annat om det krävs för att jag ska klara det, men ingenting i onödan.

 

Det har varit fint att ha dig i mitt liv. Du har berikat det. Jag hoppas att du kommer att vilja vara i det igen. Tills dess/om inte:

 

Lev mjukt (and to thine own self be true)

/Lotta

 

PS. Tricket jag inte ville att någon skulle försöka få Svartahunden att göra var inte att leka död, det var att rulla runt. Och inte för att jag ville ha tricket för mig själv, utan för att hon var lite skruttig i rygg och bak och jag inte ville att hon skulle rulla omkring (annat än när hon själv fick för sig att göra det) på hårda underlag.

J som i Jag.

Sörjer en kanske förlorad kär vänskap, gläds åt att en annan kanske går att rädda, och påminner mig om att jag är den person som jag absolut inte kan leva utan, och den som jag mest av allt behöver ha godkännande från i mina beslut och handlingar.

Lev mjukt (och fortsätt andas)
/Lotta