Fem dagar kvar till beräknad förlossning. Gissningsvis max tolv dagar kvar tills jag senast har lillungen i min famn (eftersom de gärna vill sätta igång mig redan när jag gått en vecka över tiden, om Yllet verkar trivas för bra därinne). Jag är ännu tröttare än vanligt. Vackermannen upplever mig som något gnälligare, men det kanske inte är så väldigt konstigt med tanke på att det oftare gör ondare av mina sammandragningar/förvärkar/värkar/whatever. Det är trångt trångt trångt inne i magen. Jag längtar tills det sätter igång, och jag bävar. Och så längtar jag igen. Eller samtidigt. Det där efteråt, att det kommer ut ett barn, att det är mitt och Vackermannens och vi är ungens föräldrar, att den följer med oss hem och att vi ska ta hand om den ungefär för alltid eller åtminstone tills den är redo att flytta hemifrån i 37årsåldern eller så... DET har jag fortfarande inte fattat. Men jag lovar att ha sett till att fatta det innan h*n blir myndig.
Jag är LESS på kläder. De sitter åt och krånglar. Alltså tassar jag runt här hemma i min allra första amningsbehå, mina stödstrumpor (jisses vad jag är tacksam att de finns, och att Vackermannen finns som kan kränga på mig dem) och mjuksnälla trikåklänningen, och är glad att jag bor ute i skogen där jag inte behöver fundera på riktigt hur jag ser ut. Och på bilderna verkar det ju inte så illa alls, faktiskt.
Nästa inlägg KAN tänkas vara ett där det är en bebisbild med. Man kan aldrig så noga veta. :D
Lev mjukt
/Lotta
