Efterlängtade kärleksYlle, bara tolv veckor kvar!

'Alltså, helt på sant, min hud kommer att ruttna och falla av om du inte kommer hem och stryker och klappar och tar på mig snart.'

Det här med graviditet är spännande. Och allra mest spännande är nog, tro det eller ej, hur tonårsdramatiska alla känslor är. Jag är liksom inte ledsen längre, jag är avgrundsdjupt brutalförtvivlad. Och jag blir inte irriterad, istället brinner min hjärna upp och jag imploderar. Jag längtar inte efter vackermannen, utan huden trillar som sagt av utan hans lugna händer på den och jag dör och det går aldrig över ifall jag inte får sova sked med honom snarast. När solen skiner på snön och isen och tallarna härute så är det inte fint. Nej, jag gråter - av att jag blir så berörd av det vackra - så att jag knappt får luft, och tackar Gud för att jag är så bortskämd och välsignad att jag får bo och finnas just här.
När det bränner till i ligamenten så att jag kippar efter andan och måste ge upp vid två på varandra följande försök att ta mig ur sängen är jag på fullaste allvar säker på att jag aldrig mer kommer att ta mig därifrån.

Spännande är det också att Ylles gympapass nästan alltid syns jättetydligt utanpå magen numera. Utom när vi är hos den blivande farmodern. Då mörkar Yllet nästan alltid och låtsas vara den lugnaste ungen i hela magen. Åtminstone tills farmorn är utom synhåll en stund.

*

Sen ett par veckor tillbaka så går jag på gravidvattengympa. Det är alldeles underbart att känna mig så stark och rörlig och uthållig som jag gör när jag är där i vattnet! Uppe på land får jag (snälla och smärtfria och ofarliga) sammandragningar om jag anstränger mig det minsta lilla mer än pyttelite, så det känns som värsta trolleriet att jag i vattnet kan hålla på tills jag blir så anfådd att jag blir svimfärdig. Dock är det lite generande i omklädningsrummet, det där med att jag inte har nåt pokerfejs. De där stora vackra magarna var man går, var man sitter, var man står, är ju som en saga! Ofta märker jag att jag står och bara GLOR lyckligt. Pinsamt!

*

Förberedelserna inför själva förlossningen fortsätter. Dejt inplanerad både med hembarnmorska och doula. Och för den som är orolig: Nej, jag planerar inte att föda hemma - det är mitt första barn, jag är 'äldre' och jag bor för långt från sjukhuset. Däremot planerar jag att vara hemma så länge som är vettigt, och själv slippa fundera på var den gränsen går eftersom barnmorskan (och även doulan) kommer hem till mig när det är födelse-dag, och sedan följer mig in till förlossningen så småningom och fortsätter vara min bm där också. Och doulan är förutom doula även sköterska på förlossningen, och har jobbat med just den barnmorskan flera gånger och de funkar fint ihop.

Förutom att få kunna vara hemma så länge som möjligt, så känns det tryggt att veta att de som ska vara med mig i det sårbara läge som det ju faktiskt är att vara mitt i födsloarbete, de VET vem jag är, hur jag vill ha det och varför. Jag behöver inte argumentera eller försvara hur jag vill ha det, mitt under förlossningen.
Och ju tryggare jag är, och ju mer jag vågar och kan slappna av och vara i själva födandet.. ja, ju bättre lär det ju gå. Förhoppningsvis är jag så trygg att jag vågar vara kvar i smärtan och slipper medicinsk smärtlindring som riskerar att försvaga värkarbetet så att det behövs värkstimulerande som i sin tur gör smärtan intensivare, osv.. men det blir som det blir. Kanske ylar jag att de ska klubba mig redan vid de första värkarna hemma.
Isåfall kommer jag nog att vara ännu gladare att jag gjort saker innan för att få känna mig så trygg som möjligt.

*

I övrigt läser jag om EC och vistas en del på det fina nya forumet www.blojfribebis.se när jag inte stickar små koftor, tar en tupplur eller går en minipromenad (med tillhörande sammandragningar) tillsammans med svartahunden.

Lev mjukt
/Lotta

På begäran.

För den som har nästintill ohejdbar lust att ge nåt till Ylle, men inte vill, kan, hinner eller orkar sticka kärleksgrejer i naturgarner eller har ett lager begagnade småkläder att donera så kommer här en liten lista på vad vi ännu inte har, men tror oss behöva:

Snappis, som man använder för att hålla ihop vikblöjor. Toppenuppfinning!

Dra-på-byxor av ulltrikå, och Ullkur.

Babystrumpor ull. Bruna eller vita, om mamman får bestämma..

Babyskydd för bilturerna har vi inte heller skaffat.


*

Det är förstås inte nåt krav att ge oss saker. Vi är otroligt glada att ni finns i våra liv. Det räcker mer än väl. TACK för att ni finns. Listan är helt och hållet till för dem som sitter och längtar efter att få nån ledtråd till vad vi vill ha och behöver i sakväg.

Lev mjukt
/Lotta