måndag 17 oktober 2011

Om igen.

Så är Längtanstorpet uppsagt. Det blev för fel, alltihopa. För mycket kaos, för mycket väntan och strul. För litet livsrum och för mycket utmattning. Synd på ett ställe med så mycket potential-att-bli-ett-Lottiskt-paradis.

Jag försöker tänka att det kanske aldrig var meningen att jag skulle bo där (det känns mindre sorgligt så, än att tänka att det visst var meningen, men gick åt pipan ändå). Att torpets syfte var att sammanföra mig och vackra mannen. För utan torpflytten hade jag sannolikt aldrig träffat honom.

Jag är visst en liten nomad, trots att längtan är att bli bofast.
Att hitta en plats som hjälper mig att orka leva, och inte blir ännu en av de saker som gör att jag får ägna dagarna åt att överleva. Man skulle kunna tro att jag har extremt höga krav. Men inte ens det stämmer. Det är inte så mycket som behövs, faktiskt. Lugn och ro. En trygg plats att landa på. That's it.

Just nu behöver jag dock inte jaga något nytt.
Jag har en trygg plats. Jag har lugn och ro.
I vackra mannens hus och famn.
Jag hoppas att om jag ska leva mera nomadliv, så gör jag det med hans hand i min.
Men man kan aldrig så noga veta. Det är en del av tjusningen med livet.
Att det inte finns nåt facit.
Man kan bara vara sig, så gott man kan.
Och åka med.

Lev mjukt
/Lotta

4 kommentarer:

  1. Ja... vad säger man... mer än LYCKA TILL!?

    SvaraRadera
  2. Det lät som ett jättebra beslut! Å vackermanfamn å allt :) Kram/ Sjaunja

    SvaraRadera
  3. Det finns flera torp som kanske väntar på dig och under tiden så har du någons famn att vänta i. Lycka till!

    Anna

    SvaraRadera
  4. Stort lycka till på er gemensamma färd:)

    SvaraRadera